En tjugotreårig poesi-skrivande makeupartist med en sund balans mellan manier och fobier och ambitioner om att en dag göra något jag brinner för. Här kan du ta del av min märkliga relation till universum och folket som bor där. Om du har något klagomål så tänk på att allt är Björns fel. Jag tar inget ansvar för Björn.

framme.

Luktar hund om händerna men gillar läget. Hur snälla och goa som helst! Jag är nu fullt installerad i mitt lilla rum i Strömstad. Mina tvåbenta kombos verkar också jättetrevliga. De gillar tacos. Bådar gott! Imorgon samåker jag och H till jobbet på Nordby. Det är skitnära. Fast skitmörkt. Undrar om jag kommer samla mod till att cykla innan snön kommer. Kanske blir mer benägen att riskera livet när det börjar bli tråkigt här ute i ingenmansland. Tröstar mig med att naturen är fin och luften är klar. Verkligen skitfin och asklar. Väldigt värt.

Ny blogg på Spotlife!

Stil och mode är något som verkligen intresserar mig, men det känns inte som att det passar sig i denna bloggen. Därför har jag skapat en ny. Om ni vill se mer av det bör ni kolla in den, den finns här. Det vanliga långdragna tjafset kommer jag fortsätta att publicera här. No worries.









fav lookbook style w13.


want right now: white blazer.


i don't bite.

Idag har det varit vår i Lund. Där har jag befunnit mig större delen av dagen och skrivit högskoleprov. Det gick inte som förväntat, men det är okej. Det har varit så himla skönt att slippa frysa, jag har verkligen njutit av att hänga utomhus! Jag fick sushi levererat vid lunchtid. Hur bra som helst!:) Jag och J käkade på en bänk utanför polhemskolan innan jag fick återvända till det kalla klassrummet. Det var verkligen inte kul denna gången, det var skittråkigt och så kändes det som att det inte skulle gå bra alls. Sist gjorde San det samtidigt så vi kunde ringa varandra varje paus och snacka om delproven, luncha i stan och sen ta reda på resultaten tillsammans via tfn över en chailatte efteråt. Verkligen att föredra, även om vi inte skrev på samma ställe i Lund. My bad som inte såg till att hon också anmälde sig. Nu är det överstökat iaf, och jag är heelt slut. Vill bara krypa upp i soffan och smygsomna. Har pluggat lite organisation och ledarskap sedan jag kom hem, men nu orkar jag verkligen inte mer. Jag avslutar med en liten undran...
Ser jag skrämmande ut? En främmande unge vägrade att sätta sig bredvid mig på bussen... Och innan ni frågar - jag försökte inte tvinga honom. Det var hans mamma. Han bara stirrade i tystnad med skräckblandad förvåning över sin mors förslag och spjärnade emot med armar och ben och all kraft han hade. Jag var visserligen inte heller så förtjust i förslaget, ungen visade en viss snorpotential, men vafan... Jag bits inte... Ladies...;)

200kr rabatt på bubbleroom.


blue cravings @ H&M.


happy roseanne fuck.

Åååh.. Plötsligt känns det helt okej inför min nästa franska muntliga. Poor kid..



bättre på plats än över telefon.

Jag har dumpat en del människor. Det är inget jag är stolt över. Det är otroligt jobbigt att kicka ut människor från sitt liv. Okej, vissa har gjort det enkelt för mig. Världen är verkligen full av idioter. Det är aldrig en trevlig överraskning att bli besviken ännu en gång. Men även om man blir besviken är det ju lätt att undra i efterhand om det verkligen var sådär illa som man minns. Det är det här med att förälska sig i idén av en person. I ens egen bild och uppfattning av någon, som kanske, men förmodligen inte, har särskilt mycket gemensamt med verkligheten. Don't you just hate when that happens? så jobbar ens eget medvetande, parallellt, med att föra ett inbördeskrig med minnen och erfarenheter, för att skapa ett spöke. Ironiskt nog har mitt eget, högst ofrivilliga, val, fallit på den enda individ, i detta och alla kända universum, som jag verkligen, från djupet av mitt förnuft, tycker illa om.. Denna någon upptar inte så mycket tankeverksamhet längre, men det fanns en period då jag lät förvirringen göra mig stundlös matt. En kort, kanske lite berusad, stund, var illviljan jag kände så intensiv att det kunde lika gärna handlat om kärlek. Precis då och där var det nästan omöjligt att avgöra någon skillnad. Och det var väl då det hände. De första stenarna kastades och det var kört. Någonstans i hjärtområdet hakades en fiskekrok fast i ett rejält stycke kött. Den skulle slita sönder mig inifrån om jag försöke bli fri. Det känns stundtals likadant ännu.

le liste.

Jag älskar min lillasyster. Jag älskar hela min familj. Jag älskar min lynnige katt och alla andra katter. Jag älskar min bästa vän i hela världen. Jag älskar alla mina vänner. Jag älskar min glittriga penna med dödskallar på. För bläcket till nattboksinlägg, kalendernoteringar och telefon-nummer. Jag älskar alla mina hattar och huvudbonader. Jag älskar mina kläder. Inte varje plagg, men som en helhet.
Jag älskar alla mina olästa böcker. Och ett fåtal lästa. Jag älskar orkidéerna i min mammas matrum. Det finns människor jag älskat villkorslöst. Som jag kommer att fortsätta att älska på mina egna villkor. Jag älskar mig själv, men kräver mycket tillbaka för det. Jag älskar att älska för kärleks skull. Att vara förälskad. Även om jag gärna spar på det, som en flaska riktigt dyr och fin champagne, i väntan på rätt tillfälle.
Idag är ett fint tillfälle. Idag älskar jag alla.
Skål på er! <3
f: Scarlett Johansson for Moët & Chandon Champagne
(via:audreyhepburncomplex)

we don't sleep when the sun goes down. we don't waste no precious time.

Om inspiration och var man finner den. Det är den klassiska och outtröttliga frågan som ställs till den som skapar. Det är något jag grubblar mig matt över när jag blir hänförd av konst. Som om jag bara lyckades klura ut det skulle jag kunna exploatera samma källa. Jag finner det helt fantastiskt fascinerande. Hur man kan ta något rått och oarbetat och göra det vackert genom att ge det liv, ett namn och en historia.
Intryck -->
minnen, erfarenheter, värderingar-->utlopp.
Vad är det som gör själlösa sakers ursprung så fängslande? Relationer! Objektets relationer till sin miljö och sin skapare, skaparens relation till sin värld. Det är det som är vackert! Vägen genom en annan människas nerver, nervcentra och medvetande. Det kan inte bli annat än unikt. Exempelvis så är nätet av blodkärl som sköter blodförsörjningen till näthinnan unikt för varje människa. Och av ca 130 miljoner receptorer i näthinnan, finns det bara omkring 1,2 miljoner nervtrådar i synnerven. Redan i den biologiska processen av att uppfatta något som inspirerande rensas en hel del data bort innan vi ens uppfattar den. Oddsen är alltså låga att det som inspirerar dig skulle inspirera även mig. Men det skadar ju såklart inte att fråga.



f: Evelyn Mchale by Robert Wiles.

‎"You got to remember - in life you get a little bit of this and a little bit of that, but not much of the other."


as if a good thing ever could make up for all the pain.

Jag har saknat någon att prata med på ett sätt som älskare gör. Det finns inget att likna det vid. När man gett sitt namn, sin fokus, sina definitioner.. När man delat sina drömmar och ambitioner så som de är, aktuella och flyktiga.
När man har varit hud mot hud så många gånger att det känns som det mest naturliga, och samtidigt det mest gränslösa, man kan ägna sig åt. Känslan av att vilja ge sig själv tar aldrig slut och man gläntar, öppnar, och slutligen river alla väggar, runt sin egen dörr. Så enkelt man kartlägger en människas vanor, imperfektioner, uttryck. Så lättvindigt man kategoriserar blickar och leenden. Man vet att det snart blir till skrivskyddade arkiv, men man gör det ändå. Man vet att det är ett långt fall, men att risken är värd det. Jag har saknat den ivriga längtan att få säga något. Meningar som ligger och vilar på tungspetsen i timmar innan man kan mötas, som en syrlig karamell, ivägen för alla ord som föregår den. Ibland går den förlorad vid mötet, men det spelar ingen roll. De kommer aldrig att upphöra. Tid är ett irrelevant begrepp. Och vadhelst jag än kan tänka mig att säga kommer allting att roa, intressera eller vagga min åhörare. Ingen erfarenhet eller kunskap kan, då och där, utmana känslan av att bli fullkomligt hörd. Det är en arbetsam ambition att underhålla. Och att undertrycka.

When my patience's wearing thin, When I'm ready to give in, Will you pick me up again? Then I guess you can hang with me.

Nä, vi stannar hemma och skriver medioker poesi istället. Så tänkte jag. Istället för att hämta kvarglömda saker hos den bortglömda personen. Som onekligen verkar glömma mig lika mycket och frekvent. Och avsluta ett illa tajmat, och halvhjärtat uppföljt, försök till en romantisk relation. Det är inte så mycket det oavslutade som det kvarglömda tyvärr. Och det är inte ens särskilt mycket. Jag har gett upp hoppet på att någonsin få återse kvarglömda saker tidigare som varit av större betydelse. Jag har sagt farväl till örhängen, bälten, ringar, sjalar, till och med en mobiltelefon. Dörren går igen bakom ryggen och det går inte att gå tillbaka.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gick snett. Förmodligen ingenting alls. Förmodligen var det just det som var den övervägande orsaken till att fallet hamnade i brännbart. När något känns alldeles för bra för att vara sant så är det, med största sannolikhet, precis så det är. Det kan absolut vara för bra. Jag vill till och med påstå att det är mindre hopp för det som är för bra, än för det som rentav suger.

Förr kände jag mig ofta som en av dem som oavsiktligt men bestämt förstör det som är bra. Men jag var nog aldrig så destruktiv som när något var, enligt mina mått, lagom. När jag nått en balans av motgångar och bananskal, som egentligen passade mig perfekt, då åkte käpparna fram och färden kom till ett abrubt stopp. Varför så benägen att försöka rätta till saker? Genom att vända ryggen till det som slukar energi blir jag oftast av med mycket av det som föder den. En enkel förklaring till varför jag många gånger sökt trubbel när energin tryter och man, enligt oklanderlig logik, behöver det som minst. För sanningen är att människor som fungerar som jag behöver visst fnurror på tråden, käppar i hjulen, uppförsbackar och prövningar. Mest av allt behöver vi utmaningar, besvikelser och en smula oro.

Behovet av antonymerna till allt detta är naturligtvis lika stort, men det är inget jag skulle uppskattat om jag inte fick känna allt det andra också. Lugn definierar jag som en frånvaro av oro. Ett tydligt bevis på hur livsviktigt det är för mig att saker inte fungerar i perfektion, eller enligt några kända mönster eller normer över huvud taget. När saker går på räls blir jag uttråkad. Och när jag är uttråkad skriver jag medioker poesi. Och det är den mest kontraproduktiva och ångestfödande aktivitet jag kan tänka mig.



Bilder via audreyhepburncomplex.

in love and masturbation.

Är det normalt att prata onani med sin partner? Jag måste verkligen inte veta egentligen. Bara en grej jag tänkte på. Jag är ju inte så rutinerad när det kommer till relationer. Men lite pryd är jag. Sådär lagom. Antar jag. Eller så beror det kanske på vem jag pratar med. Jag har en väldigt udda egenskap som gör att jag ibland, sådär sporadiskt, gärna adopterar motsatta personlighetsdrag till den jag träffar på. Det har jag från min mor. Det visste ni minsann inte om mig. Nu måste jag hitta på något annat stört att hålla hemligt. Så jag har absolut inga problem att prata onani. Så länge du har det. Annars kanske det blir svårt..





f: vogue germany october-10

Jag är sjukt nervös inför högskoleprovet imorgon. Skönt att kunna luncha med San, det blir höjdpunkten på dagen. Jag hoppas jag slipper springa på någon annan jag känner bara. Det har jag inte nerver till.

Varning - Neil Strauss.

image
Innan jag vände det sista bladet i den här kloförsedda rysaren, var jag helt övertygad om att jag skulle överleva en zombieattack länge nog för att hinna skriva en bestseller om misären. När smittan dog ut och världen återuppbyggdes av bönder, och alla människor jag någonsin avvisat för att de haft smutsiga naglar, då skulle jag och mina blodiga memoarer gå till historien. Nej, så skulle det nog inte bli. Jag betvivlar att jag hunnit förbi "kära dagbok" innan jag gått hädan. Och alla människor i min närhet som skulle överleva, trycka förstaupplagan med gamla tenntyper och föreläsa i framtidens skolor med mina memoarer som kurslitteratur... Let's face it, de är inga får-uppfödare direkt. De skulle inte heller klara sig utan digital-tv och Facebook.

Jag känner nog de som skulle kola av abstinensen efter kosttillskott. Någon kanske skulle börja fatta dåliga beslut utan sin terapeut, med ödesdigra konsekvenser. Någon skulle tappa förståndet om de tvingades lämna sin garderob i flykten, misstas för en zombie och bli ett streck i mängden för en skjutgalen gammal scoutledare. Och det är väl där den ligger, anledningen till att jag kallar den för rysare - i min egen tokiga fantasi. För den är kanske inte särskilt skrämmande för en enveten optimist. Eller för någon vars behov av social bekräftelse överskuggar all eventuell paranoia. Ni vet den där typen som lika intensivt oroar sig för att sätta en spindel i halsen i sömnen och kvävas till döds, som han envist förnekar en eventuell världsomfattande katastrof som skulle innebära att hårfönen blev värdelös. Till annat än möjligtvis tillhygge.

Men för någon som oroar sig för att sätta en spindel i halsen i sömnen och kvävas, och accepterar det faktum att en naturkatastrof, ett kärnvapenkrig, eller valfri världsomskakande hicka, skulle ställa civilisationen på sin kant, är Neil Strauss en frälsare. För bara de bäst anpassade skulle överleva i en sådan framtid. Och Darwin skulle fnittra belåtet i sin grav när alla de som missupfattat hans evolutionsteori skulle komma till en obehaglig insikt. Likaså skulle de som är på toppen av näringskedjan idag, de ekonomiskt oberoende, inte duga till mycket annat än som proteinkälla, när världen återgick till byteshandel. Det är ingen garanti att man överlever ett postapokalyptiskt samhälle bara för att man läst den här boken. Men som titeln förebådar - du kommer aldrig att överleva om du inte läser den.

Finns att köpa här på Adlibris.

blogghype: fotohaket.


Bloggen drivs av min bästa vän och hennes bror. Båda är väldigt duktiga amatörfotografer. Susanne, med lite mer erfarenhet i bagaget, och Jonas, som läser fotografisk bild på gymnasiet. Susanne tar vackra, färgsprakande och intressanta natur och miljö-bilder, men det är porträttfoto som hon är allra bäst på. Jonas tar helst livliga skatebilder eller utforskar nya stilar och utrustning. Hursomhelst är det en av mina nya favoritbloggar och jag undrar hur jag någonsin ska kunna hitta en värdig bröllopsfotograf (obs! ej aktuellt) eftersom Susanne kommer att vara upptagen med att vara tärna. Klicka på bilden för att komma till fotohaket. Klicka här för att komma till hennes senaste inlägg, där jag hamnat framför linsen.

Vikten av att lura sig själv innan man försöker lura någon annan.


Har du någonsin funnit dig i en situation där ord trillar ur din mun samtidigt som dina egna ögonbryn höjs, din panna rynkas och din mun kröks, i en opassande och frågande grimas? Reflexen, som styrde tungan under denna bråkdel av sekund som föregick insikten av meningen som formats och planlöst trillat ut ur munnen och in i den ljudliga verkligheten, visste att orden var lämpliga för situationen. Den visste vad som borde sägas och såg till att det sades. Men tog den hänsyn till vad du faktiskt tänkte eller kände? Fick du den minsta tid på dig att anpassa kroppspråk eller ens ansiktsuttryck? Blick eller samtalston? Icke!

Men man kanske ska vara tacksam för den där artighetsreflexen. Nog är det betydlig bättre att automatiskt säga något artigt man inte menar, än att automatiskt säga precis vad man tänker. Artigheter kan man utveckla med ärliga och genomtänkta åsikter utan problem, det är svårare att övertyga någon om att en spontan tanke inte kom från en djup och ärlig (läs ond) plats.

Om någon vågat sig på att gissa så handlar det än en gång om relationer. Hade jag lyckats hålla den här bloggen anonym hade den haft riktigt bra datingblogg-potential. So much drama. Mina två läsare får köpa mina memoarer när jag dör. Ni kan ju köpa hälften var och låna varandra era respektive halvor. Jag tror det når sitt slut i år i alla fall. Dramat. Så nu får jag snart hitta något annat att suga inspiration ifrån.

Åter till ofrivilliga meningsbildningar. Boy says: "Jag kommer att sakna dig", Girl automatically replies: "Jag kommer att sakna dig med". I min väldigt systematiska analys menar mitt försvar att oddsen för att Girl vid något tillfälle, möjligen till och med i en relativt snar framtid, kommer att sakna Boy, är fullt acceptabla. Det är, som man gärna säger, mycket möjligt. Så det är därmed absolut ingen automatisk lögn. En automatisk artighet, ja, men med goda skäl. Boy är tydligen en hyvens kille och förtjänar all världens bekräftelse.

För Girl känns det som att det som vanligt kommer ta ett halvår som minst och ett år som mest innan fyrverkerierna börjar spraka. Vad är det då som gör att Boy kan mena en sådan sak i ett stadie som är alldeles för snart för Girl? Efter noga undersökning är det tydligen vad man kallar fullt normalt. I begynnelsen av en relation ska man, generellt sett, bli förälskad, tätt följt av kär, och avrunda med villkorslöst galen. Sedan följer en avfasning och det lugnar ner sig till ett varmt och mer verklighetsbaserat gullstadie. I regel händer detta när man träffar någon helt underbar, som har allt det där och som man verkligen kan se sig själv tillsammans med. Det ska hända, och det händer tydligen alla andra. Då kan man ju undra...

...vad fan är det för fel på mig?

love is friendship set on fire. (be mine cover)


om du möter varg.

Funderade på ett passande uttryck till fenomenet då man, i slutskedet av tandborstningen, inser att man möjligen, inom det snaraste, kommer att dregla tandkräm på tröjan, varpå man reflexivt tittar ner, i ett försök att bedöma var fläcken, utifall att detta skulle ske, skulle komma att infinna sig, och oundvikligen, och därmed, dreglar tandkräm på tröjan.
Sen kom jag fram till att det finns redan ett utmärkt uttryck.
Idioti.
Funderade på ett passande uttryck till fenomenet då man, i slutskedet av tandborstningen, inser att man möjligen, inom det snaraste, kommer att dregla tandkräm på tröjan, varpå man reflexivt tittar ner, i ett försök att bedöma var fläcken, utifall att detta skulle ske, skulle komma att infinna sig, och oundvikligen, och därmed, dreglar tandkräm på tröjan.
Sen kom jag fram till att det finns redan ett utmärkt uttryck.
Idioti.


För att tala om något annat har jag utvecklat några nya fobier som jag hoppas att jag inte behöver konfrontera inom det snaraste. Allt på grund av en jättehemsk film som vi såg hos San&Jim till bakisfrukosten i söndags. Jag måste sluta se jättehemska filmer. Jag blir bara känsligare och känsligare med åren. Inatt kunde jag inte somna för att det kändes som att mina ben skulle gå av. Som på snubben i den jättehemska filmen som hoppade från en hög höjd och sen blev uppäten levande av vargar. Så ja - tre nya fobier:
  • höjder
  • skidliftar
  • vargar
My menar att man ska köra in en knuten näve ner i halsen på en varg som attackerar, för då kan han inte slå igen käftarna. Men vad man ska göra sen vet hon inte riktigt. Inte jag heller. Särskilt orolig är jag vad man skulle göra åt resten av flocken, i och med att de attackerar i flock. Och dessutom då med bara en ledig hand kvar. Jag hoppas att jag aldrig behöver ta reda på det.



justelliot.blogg@gmail.com