Tillbaka till startsidan

skall du hänga med? näe.

Det slog mig nu att det är dåligt med samtida foton här på bloggen. Jag fotar ju inte så mycket själv. Min darling Nikon står mest och dammar och ser sur ut, när den inte är i min lillasysters våld. Jag kallar honom darling, fast att han heter Liam och inte alls är min älskling direkt. De facto har vi stundtals tyckt riktigt illa om varandra sedan jag köpte honom 2007. Han har aldrig fungerat som han ska och jag kan tydligen inte hantera hans funktioner och finesser. Vi kallar det kommunikationsproblem och jobbar tappert vidare, trots att vi många gånger pratat om att gå skilda vägar. Liam och jag.

Men så blev det inte. Vi skärpte båda till oss (fett skoj) och började till slut komma överens. Nu hjälps vi åt att fånga sminkningar jag gör och mat jag lagar och lite annat smått och gott. Nu är det ju dock inte vi som tagit följande bilder. Samtliga är tagna med Sans kamera. Hennes blogg hittar ni här.

Jag & San på vår gemensamma födelsedagsfest 24/4.

Jag & San på Valborg at her place i Lund.

Jag & San som hårmodeller på Scandinavian Hair Academy 21/5.

Vi gör det mesta ihop, San & Jag<3 Tyvärr inte ikväll. Hoppas dom får en fin tjejfest! Synd att den äger rum så långt bort. Och att man inte har körkort och sånt. Puss!

alltså jag har mens.


Tre månader efter att jag skaffat p-stav kröp min biologiska klocka upp i ett mörkt hörn på hyllan. Den som säger att det inte är jobbigt att en vecka i månaden påminnas om att man är en tickande, nedräknande barnmaskin, är inget av det förutnämnda. Tala om euforisk salighet när jag upptäckte att jag skulle få vara kvitt denna pina. Och i tre år har jag varit i stort sett helt besparad denna jobbiga månatliga period. Fram till nu.

Man har hört mardrömshistorier om alla problem som kan medfölja. Som om att blöda konstant i en vecka inte skulle vara nog. Migrän, illamående, yrsel, smärta, vallningar, instabilt humör. Min stackars lillasyster har varit sängliggande i smärtor ett par gånger. Naturen är grym. Själv har jag, peppar peppar, till stor del sluppit undan. Men idag gick det upp för mig varför jag de senaste dagarna har nära på gråtit till minnet av en fiktiv mans schizofrena föreställningar av sin pratande katt. The bitch is back. Jag inser att det kan ha att göra med att jag borde bytt den där staven i februari. Det artificiella hormontillskottet har sakta sinat och nu verkar det uttömt. Domningar, stickningar och folks höjda ögonbryn kan inte längre ursäktas med att den läskiga pinnen under huden fyller en funktion. Den är nu bara en läskig pinne.

Och vet ni hur den tas ut? Jag är egentligen ingen vekling. Nog kan jag ha sagt att jag är nervös för att ta ut den, men det är jag egentligen inte. Men när jag hörde om hur det skulle gå till reagerade jag som man bör göra när man hör om blod och skalpeller. Jag rynkade på näsan. Man skär alltså ett snitt i armen och drar ut den. Skäär ett snitt. Och draaar ut den.

Och ersätter med en ny då förstås. För såhär kan man ju inte ha det..

jag är en mjukis. en djupt störd mjukis.

f: meagan

Jag känner mig riktigt nere. Det har bara kommit över mig lite då och då de senaste dagarna. Jättejobbigt. En känsla av medlidande. Empati. Ångest. Jag klarar inte av när svaga, små, älskvärda varelser far illa. Det kan handla om barn i en ångestladdad svensk film, en gammal farbror som det står om i dagstidningen, en överkörd igelkott.. Eller bara hjärtliga människor i vardagen som ställs inför en obekväm situation. Jag mår stundvis dåligt i dagar, ibland veckor. Mitt samvete tar sig god tid att glömma, som om allt vore mitt fel. Ett fåtal gånger glömmer jag det aldrig riktigt. Som när jag hörde en historia om hur några ungdomar gjort sig vänner med en hemlös gammal alkoholiserad man, för att senare håna honom och kasta mat på honom. För sitt eget nöjes skull. Fruktansvärt. Eller alla hemska youtubeklipp man fått skickat till sig, videosekvenser av militärer som hånar oförstående barn och torterar hundar.

Nu har jag ju lyckats lägga det där bakom mig. Jag har gradvis kommit till insikt att jag inte är att beskylla för dessa inhumana handlingar, inte heller kunde jag ha förhindrat det. Men så tittade jag på tv häromdagen. Jag började titta på ett avsnitt av en serie jag inte sett förut. Dirt. Den verkar följa redaktionen på en skvallertidning. Främst tidningens ledande paparazzifotograf. Som är gravt schizofren. I en sekvens kommer han hem till en genomsökt och trashad lägenhet. Och sin skrikande kattunge som gömmer sig i badkaret. Mitt hjärta brast innan jag fått se det lilla livet och jag började frenetiskt leta efter fjärrkontrollen för att byta kanal. Försent. Men kisen var okej, inte en skråma, bara skrikandes och väldigt glad att se sin husse. Jag pustade ut och kände ett varmt lyckorus pulsera i magområdet, en skön ersättning av den knutna och sugande känslan som funnits där för bara några få sekunder sedan.

Men inte fan kunde de lämna det där, de sadistiska helvetetssända kräken..!-.-
I slutet av scenen, med katten frenetiskt jamande och kurrande i famnen, knäböjer husse vid ett bedårande foto av lilla kisen. Som uttrycker sin desperata förtvivlan:
"Var var du? Jag kallade och kallade, varför kom du inte?"


D'X !!!! (böl...)

and our friends are all aboard, and many more of them live next door..

Party i Camp Kåta Maja, Siesta 09

Jag lyssnar på Beatles covers och känner lite ångest inför att missa Siesta. Egentligen är jag inte ens särskilt sugen. Människorna jag såg på väg dit igår såg så små ut. Inte för att lilla jag inte skulle smälta in. Men hur kul är det att känna sig för gammal för något? Det förstärks markant av det faktum att min lillasyster är där och inte jag. När tog kidsen över ensamrätten till Siestafestivalen? Och varför? Det känns orättvist, det är faktiskt min favoritfestival. Det är precis lagom många bra band för att man ska hinna festa på campingen. Det är ju gemenskapen där man vill åt. Och på ingen annan festivalcamping festas det så hårt, så mycket och så länge. Jag är inte redo att lämna bort det. Man kan väl samsas?

På bordet här hemma står en vas med nejlikor och en massiv lilja. Den vill inte riktigt slå ut. Den håller hårt i sina knoppade blad och ser rätt dyster ut. Storasyster Tina föreslog att jag skulle ställa liljan i en egen vas. Lite tråkigt, för de var finast tillsammans. Och de stod redan i den finaste vasen. Men de borde tydligen inte stå ihop. De där blommorna..

Stephanie meyer - så länge vi båda andas.

warning: potential spoilers.


Nu är den slut. Jag är fortfarande lite omtumlad. Det kändes tråkigt, eftersom den skulle vara avslutande. Men samtidigt känns det inte riktigt som att den är avslutande. På ett sätt har historien bara börjat. Jag hoppas väl lite på att Stephanie Meyer ändrar sig och skriver ett par böcker till om familjen Cullen. Karaktärerna är så fascinerande. Jag har förälskat mig i allihop.

Men särskilt Alice & Jasper. Hur hon visste att de skulle träffas och ögonblickligen höra ihop. Hur hon sedan bjöd in sig själv och Jasper och adopterade en ny familj, och skapade ett starkt och kärleksfullt kollektiv. Och hur dom har en hel evighet tillsammans. För varandra och för sig själva. Fascinerande.
Jag rekommenderar serien om man vill fängslas, förundras och fascineras. Och stimulera sin egen fantasi.

åh, du tänker överraska mig, gud vad spännande..

Till Sandy, min pryda vän^^:

 




det måste vara mitt fel.

f: Lydia Hearst by Elias Wessel for Vixen Magazine Spring 2010


...

idag vaknar jag och andas utan dig
alla morgonar är grå men det ordnar sig
mjölken har gått ut och lämnat mig
men det kommer bli okej
idag vaknar jag och andas utan dig
alla morgonar är grå men det ordnar sig
mjölken har gått ut och lämnat mig
men det kommer bli okej..


© Jamie Nilsson

san - vinka bort dit! jag - why? san -men gör det, det blir kul!


Jag tycker att det är fantastiskt fascinerande att folk faktiskt går in här. Häromdagen hade jag 14 unika besökare. San kanske kan stå för två och lillasyster Emilia för två. Jag inbillar mig att de gör sånt för att göra mig glad. Själv kanske jag kan stå för tre. Det finns nog ingen som roas av min blogg så mycket som jag, och det begär jag inte. Den dagen slutar jag blogga. Då återstår sju stycken. Ni är varmt välkomna allihopa. Min bas är soffan i mitt sovrum hemma i mitt föräldrahem i Tjörnarp. Utöver det har jag en station i min brors soffa i Malmö. På båda ställena får man ha fötterna på bordet, förutsatt att de inte luktar illa.

Nu till det mest fascinerande - antalet sidvisningar. Den 5/5 var antalet unika besökare 3 och antalet sidvisningar......trumvirvel........45! Jag är övertygad om att jag kan ha stått för kanske 15, jag var så glad av upptäckten att jag börjat blogga igen att jag knappt kunde tro det, så jag kan ha uppdaterat sidan lite överentusiastiskt. Men ni andra två.. Vad sysslade ni med? Jag vill tro att ni hoppades på mer, det är ju en glädjande tanke. Kanske var det någon med undermåligt närminne som tittade in 29 gånger. I vilket fall gjorde det ett jättefint slott, med ett högt torn och en spetsig försvarsmur, ovanför ett böljande hav, i min statistik. Tack för titten!

det har jag inte med att göra: det borde jag inte ha att göra med.

Jag har nyss kommit till insikt med en sak. I flera år har jag försökt medla mellan mina föräldrar när de bråkar. Särskilt de senaste par åren. Anledningen till att det eskalerat har varit att jag anser mig blivit bättre på kommunikation, på en nivå som överskrider mina föräldrars generella kunskap och färdighet i ämnet. Det här är inget jag applicerat och dragit nytta av i mitt liv för övrigt, utan bara något jag i detta ögonblick inser är en dominerande faktor i varför jag konstant lägger mig i mina föräldrars gräl. Jag antar att det började med en stark vilja att förändra min egen situation, där jag ofta blev tvungen att lyssna till, och lida av konsekvenserna av, att de bråkade. Även då jag är en självcentrerad person har jag också ett otroligt lättstött samvete och blir väldigt illa berörd av vissa situationer där andra far illa. Och det är en annan anledning till att jag fortsatt medla, och, har jag trott, hålla ihop mina föräldrar.

Det är inte bara antalet gånger jag lägger mig i som har eleverats, utan även konflikttillfällena har ökat i antal och intensifierats. De djupare rotade problemen, som deras bristande kommunikation och klena hänsyn till varandra, diskuteras allt oftare. Ibland har det gjort mig upprymd att höra detta. Det har först låtit som att de äntligen inser att de måste gå till botten med allt och sluta tassa runt gröten. Men sen hör jag hur diskussionen mynnar ut i samma gamla meningsutbyte om 30-åriga ytliga irritationsmoment. Vid den punkten har jag undrat om de verkligen inte ville prata om det där viktiga för att det var för jobbigt, och så har jag hoppat in med en hjälpande hand igen och styrt samtalet i, vad jag har trott varit, rätt riktning.

Jag har inte riktigt lyckats se mig själv som en objektiv vinkel, utan kastat mig in, med huvudet före, som en tredje part i deras konflikter, fast utan den emotionella pressen. Jag har frågat, påstått, rättat, konfronterat, upphöjt, tonat ner, accentuerat, avvärjt, lockat fram, kringgått, ledsagat, tystat, provocerat och till min bästa förmåga försökt styra, ordna och hantera deras meningsskiljaktigheter, till den grad att jag själv blivit så påverkad och urlakad av deras djupare problem att jag snart vill ta över dem själv. Fixa, rätta till och gå ifrån.

Jag har inte bara varit högfärdig och hänsynslös mot mina föräldrar, jag har också, upprepade gånger, tagit ifrån dem det enda de har tillsammans som ingen annan kan förstå eller uppleva. Deras privata kommunikation. Jag har försökt ersätta den med mina högtravande ord och smarta frågeställningar. När jag försökt få dem att uppskatta och ta hänsyn till varandra, har de bara tagit åt sig verktyg för att lyfta fram det de själva gör bra. Har jag försökt få dem att kritiskt granska sig själva och sitt eget beteende har de använt det för att se saker i varandra som de aldrig sett tidigare. Och det har övervägande varit negativa saker de plockat fram. Vad annat kan man förvänta sig se i stridens hetta.

De har båda varit så desperata i sin önskan att få löst sina ytliga problem att de svalt, med hull och hår, mina burdusa anklagelser om att deras problem är så djupt rotade att det är meningslöst att skrapa på ytan. När allt de verkar vilja är att ha sin strävan efter att få det lite bättre tillsammans, hela tiden. På egen hand.

Hur vågar jag? frågar jag mig själv just nu. Hur kan jag varit så hänsynslös och dryg, i mitt dåliga samvetes namn? Det har gått så långt att jag nu tror att all deras kommunikation underlättas av att jag är i närheten. Att de mår bäst med varandra när jag är där. Som en slags övervakare som håller borta deras dåliga sidor från varandra. Var har jag fått energin ifrån till att vara en stöttande mur i deras 35+åriga förhållande? Hur kan jag ha varit så korkad och fåfäng?

Det bästa av allt är egentligen lättnaden. Idag städade jag upp efter ett raseriutbrott, men efter det gick jag därifrån. Jag lyssnade inte ens till mer än inledningen av grälet, jag stängde dörren om mig och satte igång musik. Efter ett tag kallade mamma på mig, hon var matt och rödgråten, men lugn. Hon och pappa skulle åka iväg tillsammans. Sedan de kom hem har de varit mer kärleksfulla, glada och öppna med varandra än jag sett dem på väldigt länge. De till och med kommunicerar ordentligt enligt mina mått och visar lite extra omtanke och hänsyn. Dessutom tog de tillsammans tag i det ytliga problemet som var orsaken till deras gräl.

Och mitt självupptagna jag slipper ångest och frustration.
Tack för tipset, San. Detta skulle jag gjort för länge sedan!

No one’s laughing at God When it’s gotten real late And their kid’s not back from the party yet.

Idag åker San till Amsterdam. Eller hon är nog redan landad och där. Bagaget uthämtat, entusiastiskt välkomnad och tryggt eskorterad och inackorderad. Hoppas jag innerligt. Jag väntar på ett tecken från en barmhärtig gud. Eller Facebook.

Nu har jag ju då sett meddelandet om att San är framme och välbehållen. Ovanstående skrev jag för några timmar sedan, nu känns det definitivt bättre! Underligt, jag trodde minsann inte att jag skulle bli orolig. Men det hjälper föga att veta att hon har huvudet på skaft när hon reser ensam. Om du läser detta, gumman, så kom ihåg vad vi pratade om -att inte beställa något på fat och, om du måste beställa drinkar, så håll dom nära kroppen. Och lita inte på någon med bakverk. Eller beanie.
För övrigt hoppas jag du får det awesome!=)
knus og møs!<3

just for fun.

Jag tänker på min underbart söta brorsson idag, som har ett genuint intresse för tjejkläder och -skor. Han har ett öga för det med. Det kommer bli en utmärkt stylist av honom en vacker dag.

Catherine Opie
f: Catherine Opie



jag har ingen lillebror.

jag har ingen lillebror
ingen liten pojke i huset
som tycker att jag är jobbigt stor
jag har ingen lillebror
som tuggar med öppen mun
och inspekterar sitt eget snor
jag är inte dyster
det är en värdig utmaning nog
med en enveten lillasyster
men tänk om jag hade en lillebror
som ville låna mina kläder
och mina skor
Jamie Nilsson 12/5-2010
jag har ingen lillebror
ingen liten pojke i huset
som tycker att jag är jobbigt stor

jag har ingen lillebror
som tuggar med öppen mun
och inspekterar sitt eget snor

jag är inte dyster
det är en värdig utmaning nog
med en enveten lillasyster

men tänk om jag hade en lillebror
som ville låna mina kläder
och mina skor


Jamie Nilsson 12/5-2010

spling gustaf, spling! jag spjinger, jag spjinger!

Haft en trevlig dag på Jägersro med Mysan idag. Spelade på en häst själv för första gången. Vann ingenting såklart. Men lika glad för det är jag. Jag vinner ju aldrig något så jag är ju alltid inställd på att förlora. Det gör liksom inget, det är ju roligt bara att spela. Det blir faktiskt mycket mer spännande att se på loppet då. Även om man inte vinner är det jättekul. 20 kronor är ju inte mycket pengar för den där extra entusiasmen. Och någon måste ju förlora. Rätt många måste förlora faktiskt, men särskilt jag. Det känns ju nästan bäst så ändå, jag hade blivit alldeles för överraskad om jag vann. Det hade varit lite läskigt kanske, eftersom jag inte varit beredd på det. Det hade ju inte varit mycket pengar jag vunnit, men ändå. Tänk om jag blir så förvånad att jag typ svimmar och slår i huvudet och får hjärnskador. Det vill man ju liksom inte. Då är det ju bättre med ett förväntat antiklimax. Man kan ju inte vinna varje gång heller. Jag kanske ska vinna en annan gång, i en distant framtid. Det var förmodligen inte menat att jag skulle vinna idag. Hade jag vunnit något kanske något hemskt hänt. Det kanske kommer hända alla som vann något på den hästen idag något hemskt. Det vet man ju aldrig. Jag är i alla fall inte bitter..

Skämt åsido var det mycket trevligt och vi pratade om att gå på något av de större eventen på Jägersro i sommar ihop med San & Jim. Kan nog bli riktigt kul! Och om det är fint väder ska jag ha hatt. Och det spelar ingen roll att det bara är vanligt vid Derby, jag tänker ha det ändå!

i like me so much better when i'm naked, yeah.

Det är ingen hemlighet att jag lagt på mig en del det senaste året. Tredje fjärdedelen av 2008 var jag i toppform och hade tappat en del i vikt och omsatt rejält mycket fett till förmån för muskler. Det var den sommaren då jag än en gång fick lära mig att cykla, för att komma till och från sommarjobbet. Det gick sådär i början, får jag medge. Jag hade inte suttit på en cykel sedan mellanstadiet, och min grovmotorik har alltid varit usel. Jag höll på att köra ihjäl både mig själv och San under vår Gotlandsresa i början på sommaren (08). Det var tillräckligt för att övertyga henne om att det var bäst att hon skjutsade mig resten av resan.

Jag fruktade för mitt liv den första morgonen innan jobbet då jag var tvungen att ta min fallfärdiga best på hjul, från bostadsområdet vid Jysk, där jag huserade i Sans lägenhet, genom hela Ystad centrum, skramlandes och gnällandes över kullerstenen, till stationen och tåget. Att jag sedan pustade ut när jag hoppade av i Gärsnäs, då jag äntligen samlat mig efter denna skräckresa, fick jag snart ångra. Växeln var orubbligt fast i trean. Då jag sedan, för kung och fosterland, kropp och själ, tro, hopp och kärlek, kämpade mig fram över ohyggliga uppförsbackar, och långa raksträckor utan vila, längtade jag tillbaka till den skumpiga och dödsretande nerförsbacken i Ystad. Och det trots att bromsarna inte fungerade något vidare. Vid den sista nerförsbacken på väg till jobbet såg jag varje morgon hur en ny bit av den eroderande skärmen till cykelkedjan slets av i vinden och for som en ilsken missil mot den mötande trafiken. Och mitt liv passera i revy.

Och vad är det egentligen med lastbilschaufförer och deras signalhorn? Ser mitt krampaktiga grepp och skräckslagna anlete inte farligt ut nog, utan det överväldigande överraskande dånandet av en malplacerad mistlur på 130dB? Är han rädd att jag ska somna vid styret?

Bra tänkt om du hoppade direkt hit efter de första två meningarna.
+11kg sedan jag flyttade tillbaka hem från Ystad, och jag måste tillägga att 10 av dom måste ha skett det senaste året. Det är väldigt intressant att känna hur jag förändrats. Min attityd har förändrats, jag har länge tyckt bättre om min kropp och har inte varit lika kritisk mot den som när jag var jättesmal. Man kan säga att jag känt mig tjockare ju smalare jag varit. Hur dumt är inte det? Och jag känner igen det i vänner och bekanta. Vad är det som gör att vi vill förfina något som redan är bra? Jag tror att svaret på den frågan är att vi aldrig vill bli klara med oss själva. Att det egentligen är ett mål vi vill ha och inte ett resultat. Som den muslimska butiksägaren i Paolo Coelhos Alkemisten, som inte ville resa till Mekka när möjligheten öppnades för honom.

Skillnaden är väl att vi vill också sträva, vilket gör att vi flyttar fram våra mål hela tiden. Och det kan vara en bra sak. Men det kan också bli farligt. Ibland kan vi nå ett mål och inse att vi klarar mer än vi ursprungligen trott, vilket är fantastiskt. Fast det är efter den punkten det kan börja bli svårt att veta sina gränser. Jag beundrar i vilket fall de som strävar. Jag vill också sträva. Ofta har jag svårt att ens komma från stadiet då jag planerar min strävan, haha. Särskilt nu när jag kunnat försvara vad jag ser i spegeln varje morgon, eftersom jag gillat det. Handuppräckning om du betraktar dig själv naken/i underkläder framför spegeln varje morgon! *hand*

Min poäng är (tror jag, jag vet aldrig riktigt) att det är klokt att ha mål. Och det är modigt att sträva för att nå dem. Jag har tänkt komma i en ännu för liten klänning till midsommar och komma i bättre form igen. Jag kan ju inte gå runt naken jämt.


Det som höll mig i form 2008: En balanserad kost...

...och det målmedvetna tänket.

you make me go oooh.

Efter ett samtal med pappa fann jag lite ny energi. Han påminde mig om att det är Så ska det låta kl.20. Jag älskar Så ska det låta! Jag skäms inte för att erkänna det. Det är en utmärkt fredags-aktivitet! Även för singlar. Jag tänkte hur som helst använda den här energin till att laga en grym middag till min bror och brorsbarn. Jag tror han tyckte det lät awesome på telefon. Olyckligtvis var de redan halvvägs igenom efterrätten på Max. Men det är lugnt. Där är massor av pasta i kylen till mig. Jag gör alltid dubbelt så mycket pasta som behövs. Det är inte min mening, det bara blir så någon gång mellan då jag bestämt mig för att det räcker och då jag bestämt mig för att det är bättre med lite för mycket än lite för lite.

I varje fall fann jag ett nytt sätt att omsätta lite energi. Jag drabbades av en plötslig och obestridlig lust av att tvätta håret. I kallt/ljummet vatten. Det var så galet skönt. Ännu skönare än häromdagen då pannan dött där hemma och jag var tvungen att göra det. Så upplyftande och uppfriskande! Jag har en lista över saker som är minst lika bra som sex (don't ask) och det är skamligt att det inte stått med tidigare! Det påminner om den underbara känslan av svalkan i en pool, en iskall drink och en fläktande bris en varm sommardag. Dessutom får man grymma benmuskler av att böja sig framåt så länge. Feel free to quote that.

Ett glas billigt vin hade inte suttit fel. Vattnet här smakar som om någon med dålig munhygien slickat upp det från trottoaren och spottat det rakt ner i mitt glas. Det var en mindre överdrift, men jag är hur som helst mer sugen på vin.


Camera Obscura - French Navy

"på vilket sätt ska man assimilera sig?"

Här är en intressant fråga jag velat skriva om länge. En dag ska jag göra det, men just nu är jag intresserad av att veta vad andra tycker och tänker om det. Titta på videon som är en intervju med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson från 2008 i muslimsk tv på SVT.



  • Jag undrar om man bör se de så kallade "yttre attributen", vilket jag förmodar här är kläder, som något religiöst eller som något kulturellt?
  • Efter du har besvarat det undrar jag hur du hade förhållt dig till andra levnadsregler, en annan kultur och ett annat mode än vad du är van vid, om du bestämt dig för att leva på en annan plats på jorden?
  • Och även - hur hade du förhållt dig till andra levnadsregler, en annan kultur och ett annat mode än vad du är van vid, om du behövt flytta till och leva på en annan plats på jorden?

Tacksam för kommentarer!

kidnappa mig. men låt mig sminka mig innan vi går.

Den här lägenheten lockar fram min yppersta seghet. Vrider ur mig som en fuktad trasa tills den sista droppen energi motvilligt lämnar min kropp med en djup och bedrövad suck. Det är all den här tekniken. Jag har otaliga timmar med skitbra serier och filmer till mitt förfogande, varav en hel hög jag inte ens visste att jag ville se. Det finns fler spel till Wiit än vad jag någonsin kommer hinna spela igenom. Be damned you heartless technology..

Jag har börjat uppskatta grannen som väcker mig varannan fredag med sin ohyggliga heavy metal-musik. Med en bultande och skramlande basrytm under fötterna, när jag försiktigt, även då jag vet att jag kommer slå knät i soffbordet förr eller senare ändå, kravlar mig ur soffan som blivit mitt andra hem, känner jag mig upplyft av vetskapen att det faktiskt är fredag. Och han sviker mig aldrig. Jag säger han, för jag föreställer mig en singel, ung, trimmad men inte för muskulös, mörkhårig kille med spretiga lockar och ett bländande leende. Jag undrar om han tyckt det var creepy om hans grannes yngre syster knackade på dörren en fredagsförmiddag med en paj och en flaska vin. Det som hindrar mig att göra det är inte min respekt för jantelagen, så mycket som att med min vanliga tur hade det mer troligen varit en man i 40-års åldern med långt hår och runda glasögon som öppnat dörren. Iförd endast en för kort reklam-t-shirt och boxershorts, förmodligen i satin med pentagram på, som kasat så långt ner från höften, på grund av den så perfekt konvexa magbulan, att det enda som håller dom uppe är den statiska elektriciteten från hans rikliga kroppsbehåring.

Jag orkar ändå inte baka någon paj..


Avenged Sevenfold - Afterlife


haha.. seriöst.

baby you gave up, you gave up.

Boken är slut. Inte lyckades jag få med en ny till Malmö heller. Orutinerat. Så nu tittar jag på när mina syskonbarn spelar Wii. Ett nytt Mariospel. Det är riktigt roligt, jag fick testa förut. Jag är lätt bäst av alla här i alla fall, hehe.

Jag är på lite halvtaskigt humör, det irriterar mig att jag glömde att ta med en ny bok. Visserligen har min bror ett väldigt intressant bibliotek, men jag var så sugen på mina nya. Mer Stephen King, Paolo Coelho, sista delen av twilightserien. Kom och ge mig!

Och så är det lite tråkigt här. Alla färger går i grått, blått och grönt, och det är mörka kalla färger. Känns som ett hotellrum. Värre blir det när det är mulet utanför, som idag. Ska bli skönt att komma ut i köket, där jag installerat ett par färgklickar. För det har blivit dags att laga mat säger magen.

Helgens planer är framflyttade. Skulle ha haft lite reunion med mina gamla kollegor från Masque, har inte träffat dom på jättelänge nu. Men folk ville vänta till efter löning. Inte mig emot. Det ska bli roligt att träffa dom igen, vi var ett fint gäng, det är synd att vi inte fick jobba ihop längre.

Kurr kurr. Spaghetti och köttbullar med pastasås till barnen och någon kycklingrätt till mig. Spännande.

Lady Gaga - Speechless.

Stephen King - Desperation.

I processen att återställa koden, och därmed rätta till de buggar som uppstått i mitt vårdslösa fixande, fann jag mig galet uttråkad av designen. Nu känns det lite bättre. Och nu fungerar allt som det ska. Förhoppningsvis.
Jag skulle vilja skriva att jag inte har något att rapportera och sedan stänga ner utan att publicera, men nu när jag ändå är i gång.. Jag läser mer än jag skriver just nu. Har inte färdigställt något på ganska så precis en månad och det börjar klia lite i fingrarna. Känslan begraver jag gärna i den trave med nya böcker som jag lånat, respektive fått i födelsedagspresent. För tillfället är jag i slutet av en Stephen King-bok. Översättaren skulle ha stryk. Inte stryk som i överfallen av gängmedlemmar, utan mer som bänd över knät på det svenska språket och smiskad med ordet 'fnoskig'. Om och om igen tills det garanterat kommer att dundra och genljuda i hans huvud för all framtid, i en volym strax högre än samtalsnivå.


Berättelsen är det inget fel på. Den får det att krypa i ryggraden och värka i foten som hänger utanför soffkanten. När ben knäcks och krossas i boken spänns alla muskler i kroppen på mig och mina egna leder knäpper av missnöje. Ett par gånger har jag hållt andan och undrat om jag kommer klara mig levande ur det aktuella kapitlet. Den hade kanske inte skrämt vem som helst, men med min extrema fantasi och orubbliga fokus blir det som en vandring runt i ett skräck-tv-spel.

Lite senare ska jag sortera tvätt, tömma diskmaskinen och packa väskan, för imorgon bär det av mot Malmö.
Men just nu ska jag försöka ta mig ur den lilla staden Desperation.

RSS 2.0