skall du hänga med? näe.

Det slog mig nu att det är dåligt med samtida foton här på bloggen. Jag fotar ju inte så mycket själv. Min darling Nikon står mest och dammar och ser sur ut, när den inte är i min lillasysters våld. Jag kallar honom darling, fast att han heter Liam och inte alls är min älskling direkt. De facto har vi stundtals tyckt riktigt illa om varandra sedan jag köpte honom 2007. Han har aldrig fungerat som han ska och jag kan tydligen inte hantera hans funktioner och finesser. Vi kallar det kommunikationsproblem och jobbar tappert vidare, trots att vi många gånger pratat om att gå skilda vägar. Liam och jag.

Men så blev det inte. Vi skärpte båda till oss (fett skoj) och började till slut komma överens. Nu hjälps vi åt att fånga sminkningar jag gör och mat jag lagar och lite annat smått och gott. Nu är det ju dock inte vi som tagit följande bilder. Samtliga är tagna med Sans kamera. Hennes blogg hittar ni här.

Jag & San på vår gemensamma födelsedagsfest 24/4.

Jag & San på Valborg at her place i Lund.

Jag & San som hårmodeller på Scandinavian Hair Academy 21/5.

Vi gör det mesta ihop, San & Jag<3 Tyvärr inte ikväll. Hoppas dom får en fin tjejfest! Synd att den äger rum så långt bort. Och att man inte har körkort och sånt. Puss!

alltså jag har mens.


Tre månader efter att jag skaffat p-stav kröp min biologiska klocka upp i ett mörkt hörn på hyllan. Den som säger att det inte är jobbigt att en vecka i månaden påminnas om att man är en tickande, nedräknande barnmaskin, är inget av det förutnämnda. Tala om euforisk salighet när jag upptäckte att jag skulle få vara kvitt denna pina. Och i tre år har jag varit i stort sett helt besparad denna jobbiga månatliga period. Fram till nu.

Man har hört mardrömshistorier om alla problem som kan medfölja. Som om att blöda konstant i en vecka inte skulle vara nog. Migrän, illamående, yrsel, smärta, vallningar, instabilt humör. Min stackars lillasyster har varit sängliggande i smärtor ett par gånger. Naturen är grym. Själv har jag, peppar peppar, till stor del sluppit undan. Men idag gick det upp för mig varför jag de senaste dagarna har nära på gråtit till minnet av en fiktiv mans schizofrena föreställningar av sin pratande katt. The bitch is back. Jag inser att det kan ha att göra med att jag borde bytt den där staven i februari. Det artificiella hormontillskottet har sakta sinat och nu verkar det uttömt. Domningar, stickningar och folks höjda ögonbryn kan inte längre ursäktas med att den läskiga pinnen under huden fyller en funktion. Den är nu bara en läskig pinne.

Och vet ni hur den tas ut? Jag är egentligen ingen vekling. Nog kan jag ha sagt att jag är nervös för att ta ut den, men det är jag egentligen inte. Men när jag hörde om hur det skulle gå till reagerade jag som man bör göra när man hör om blod och skalpeller. Jag rynkade på näsan. Man skär alltså ett snitt i armen och drar ut den. Skäär ett snitt. Och draaar ut den.

Och ersätter med en ny då förstås. För såhär kan man ju inte ha det..

jag är en mjukis. en djupt störd mjukis.

f: meagan

Jag känner mig riktigt nere. Det har bara kommit över mig lite då och då de senaste dagarna. Jättejobbigt. En känsla av medlidande. Empati. Ångest. Jag klarar inte av när svaga, små, älskvärda varelser far illa. Det kan handla om barn i en ångestladdad svensk film, en gammal farbror som det står om i dagstidningen, en överkörd igelkott.. Eller bara hjärtliga människor i vardagen som ställs inför en obekväm situation. Jag mår stundvis dåligt i dagar, ibland veckor. Mitt samvete tar sig god tid att glömma, som om allt vore mitt fel. Ett fåtal gånger glömmer jag det aldrig riktigt. Som när jag hörde en historia om hur några ungdomar gjort sig vänner med en hemlös gammal alkoholiserad man, för att senare håna honom och kasta mat på honom. För sitt eget nöjes skull. Fruktansvärt. Eller alla hemska youtubeklipp man fått skickat till sig, videosekvenser av militärer som hånar oförstående barn och torterar hundar.

Nu har jag ju lyckats lägga det där bakom mig. Jag har gradvis kommit till insikt att jag inte är att beskylla för dessa inhumana handlingar, inte heller kunde jag ha förhindrat det. Men så tittade jag på tv häromdagen. Jag började titta på ett avsnitt av en serie jag inte sett förut. Dirt. Den verkar följa redaktionen på en skvallertidning. Främst tidningens ledande paparazzifotograf. Som är gravt schizofren. I en sekvens kommer han hem till en genomsökt och trashad lägenhet. Och sin skrikande kattunge som gömmer sig i badkaret. Mitt hjärta brast innan jag fått se det lilla livet och jag började frenetiskt leta efter fjärrkontrollen för att byta kanal. Försent. Men kisen var okej, inte en skråma, bara skrikandes och väldigt glad att se sin husse. Jag pustade ut och kände ett varmt lyckorus pulsera i magområdet, en skön ersättning av den knutna och sugande känslan som funnits där för bara några få sekunder sedan.

Men inte fan kunde de lämna det där, de sadistiska helvetetssända kräken..!-.-
I slutet av scenen, med katten frenetiskt jamande och kurrande i famnen, knäböjer husse vid ett bedårande foto av lilla kisen. Som uttrycker sin desperata förtvivlan:
"Var var du? Jag kallade och kallade, varför kom du inte?"


D'X !!!! (böl...)
RSS 2.0