Tillbaka till startsidan

Varning - Neil Strauss.

image
Innan jag vände det sista bladet i den här kloförsedda rysaren, var jag helt övertygad om att jag skulle överleva en zombieattack länge nog för att hinna skriva en bestseller om misären. När smittan dog ut och världen återuppbyggdes av bönder, och alla människor jag någonsin avvisat för att de haft smutsiga naglar, då skulle jag och mina blodiga memoarer gå till historien. Nej, så skulle det nog inte bli. Jag betvivlar att jag hunnit förbi "kära dagbok" innan jag gått hädan. Och alla människor i min närhet som skulle överleva, trycka förstaupplagan med gamla tenntyper och föreläsa i framtidens skolor med mina memoarer som kurslitteratur... Let's face it, de är inga får-uppfödare direkt. De skulle inte heller klara sig utan digital-tv och Facebook.

Jag känner nog de som skulle kola av abstinensen efter kosttillskott. Någon kanske skulle börja fatta dåliga beslut utan sin terapeut, med ödesdigra konsekvenser. Någon skulle tappa förståndet om de tvingades lämna sin garderob i flykten, misstas för en zombie och bli ett streck i mängden för en skjutgalen gammal scoutledare. Och det är väl där den ligger, anledningen till att jag kallar den för rysare - i min egen tokiga fantasi. För den är kanske inte särskilt skrämmande för en enveten optimist. Eller för någon vars behov av social bekräftelse överskuggar all eventuell paranoia. Ni vet den där typen som lika intensivt oroar sig för att sätta en spindel i halsen i sömnen och kvävas till döds, som han envist förnekar en eventuell världsomfattande katastrof som skulle innebära att hårfönen blev värdelös. Till annat än möjligtvis tillhygge.

Men för någon som oroar sig för att sätta en spindel i halsen i sömnen och kvävas, och accepterar det faktum att en naturkatastrof, ett kärnvapenkrig, eller valfri världsomskakande hicka, skulle ställa civilisationen på sin kant, är Neil Strauss en frälsare. För bara de bäst anpassade skulle överleva i en sådan framtid. Och Darwin skulle fnittra belåtet i sin grav när alla de som missupfattat hans evolutionsteori skulle komma till en obehaglig insikt. Likaså skulle de som är på toppen av näringskedjan idag, de ekonomiskt oberoende, inte duga till mycket annat än som proteinkälla, när världen återgick till byteshandel. Det är ingen garanti att man överlever ett postapokalyptiskt samhälle bara för att man läst den här boken. Men som titeln förebådar - du kommer aldrig att överleva om du inte läser den.

Finns att köpa här på Adlibris.

Stephanie meyer - så länge vi båda andas.

warning: potential spoilers.


Nu är den slut. Jag är fortfarande lite omtumlad. Det kändes tråkigt, eftersom den skulle vara avslutande. Men samtidigt känns det inte riktigt som att den är avslutande. På ett sätt har historien bara börjat. Jag hoppas väl lite på att Stephanie Meyer ändrar sig och skriver ett par böcker till om familjen Cullen. Karaktärerna är så fascinerande. Jag har förälskat mig i allihop.

Men särskilt Alice & Jasper. Hur hon visste att de skulle träffas och ögonblickligen höra ihop. Hur hon sedan bjöd in sig själv och Jasper och adopterade en ny familj, och skapade ett starkt och kärleksfullt kollektiv. Och hur dom har en hel evighet tillsammans. För varandra och för sig själva. Fascinerande.
Jag rekommenderar serien om man vill fängslas, förundras och fascineras. Och stimulera sin egen fantasi.

Stephen King - Desperation.

I processen att återställa koden, och därmed rätta till de buggar som uppstått i mitt vårdslösa fixande, fann jag mig galet uttråkad av designen. Nu känns det lite bättre. Och nu fungerar allt som det ska. Förhoppningsvis.
Jag skulle vilja skriva att jag inte har något att rapportera och sedan stänga ner utan att publicera, men nu när jag ändå är i gång.. Jag läser mer än jag skriver just nu. Har inte färdigställt något på ganska så precis en månad och det börjar klia lite i fingrarna. Känslan begraver jag gärna i den trave med nya böcker som jag lånat, respektive fått i födelsedagspresent. För tillfället är jag i slutet av en Stephen King-bok. Översättaren skulle ha stryk. Inte stryk som i överfallen av gängmedlemmar, utan mer som bänd över knät på det svenska språket och smiskad med ordet 'fnoskig'. Om och om igen tills det garanterat kommer att dundra och genljuda i hans huvud för all framtid, i en volym strax högre än samtalsnivå.


Berättelsen är det inget fel på. Den får det att krypa i ryggraden och värka i foten som hänger utanför soffkanten. När ben knäcks och krossas i boken spänns alla muskler i kroppen på mig och mina egna leder knäpper av missnöje. Ett par gånger har jag hållt andan och undrat om jag kommer klara mig levande ur det aktuella kapitlet. Den hade kanske inte skrämt vem som helst, men med min extrema fantasi och orubbliga fokus blir det som en vandring runt i ett skräck-tv-spel.

Lite senare ska jag sortera tvätt, tömma diskmaskinen och packa väskan, för imorgon bär det av mot Malmö.
Men just nu ska jag försöka ta mig ur den lilla staden Desperation.

RSS 2.0