Tillbaka till startsidan

To know me as hardly golden Is to know me all wrong.

Kärlek, för mig, är något väldigt fysiskt. Känslor, impulser, kemiska reaktioner. Även det intelektuella utbytet i form av konversationer och diskussioner handlar om att provocera, att inspirera och att reagera på känslor. Kärlek, för mig, är något som i högsta grad ska, och får lov att ockupera en stor del av mina tankar. Men enbart i syfte att provocera och inspirera känslor.

Känslor. Vi beskriver gärna abstrakta känslor, som exempelvis kärlek, genom att relatera till kroppsliga fenomen. Fjärilar i magen. Hjärtat rusar. Kinderna blossar. Allt för att uttrycka intensiviteten av känslan. För allt det här händer ju i kroppen när man är kär. Det låter nog lagom grundskolepedagogiskt, men för mig är det lika självklart som nödvändigt. Man vill bli skakis, mållös, fnittrig, impulsiv, uppfylld av värme och glädje. Man vill till och med bli irriterad, arg, ledsen, förbannad. Sårad. Vilken känsla som helst går bra, så länge den slår ut ens förnuft och engagerar hela ens väsen.

De positiva känslorna understödjer välbefinnande och energi. De negativa känslorna är ekvivalenta, ur den uppfattning att de driver en och erbjuder en känsla av mening och värde. Man är en del av något. De negativa känslorna är en väldigt enkel tillflyktsort när man desperat vill känna något men inte riktigt nått fram till förälskelse. Många gör detta misstaget i inledningsfasen av en relation. Får man inget känsloutbyte utav relationen så skapar man sig det genom vädjan, provokation, eller rentav seperation. Det blir så viktigt att känna något att det spelar slutligen ingen roll vad.

Vad är då problemet med inställningar som den här? För jag är övertygad om att alla känner väldigt olika inför vad kärlek är. Den måste inte tvunget vara en cykel av trivialitet och katarsis. För många är det bara en så kallat nyförälskelse som är så stundvis överväldigande, och den varar oftast inte mer än några månader, eller som mest i ett par år. Är det en form av missbrukarbeteende? Det ständiga sökandet efter mening och upprymdhet. En juvenil egoism där man inte inser en länk mellan andra människors känslor och sina egna.

När vi äntligen finner oss i en känsla som vi är bekväma i så låter vi oss uppfyllas av den och fokuserar på att njuta av den, utan, eller rent av hellre än att ta ansvar för andra människors känslor. För nog kan vi alla vara rörande överens om att kärlek borde handla om ett utbyte av känslor. Man ger och tar. Och om jag ständigt, och för så länge jag ämnar att vara med någon, fokuserar på att vädja till, engagera och provocera min partners känslor, så har jag tagit ansvar för att ge honom/henne mening och värde. Och jag kan förvänta mig att få detsamma tillbaka.

Jag menar inte att förespråka otrohet eller andra allvarliga saker som kan såra eller provocera. Men när jag, för att välja ett ledigt uttryck, gillar någon, så vill jag att den personen ska vara engagerad i känslor jag inspirerat. Jag vill att personen ska känna sig omtyckt, uppskattad, ompysslad, värdig, intressant, meningsfull, självsäker, inspirerad, upphetsad, upprymd, glad och energisk. Och även stundvis osäker, utmanad, hoppfull, längtande, undrande. Så fort jag lutar mig tillbaka och slutar att ge så kan spelet gå förlorat. För kärlek är lite av ett spel. Vinsten är att både älska och bli älskad, och inse att man själv har delat ansvar för båda.

nog nu.

rebecca simonsson av jhonny wholin.


Kära Ödet. Du är en jävla fitta. En jävla fitta som inte tar hänsyn till den fria viljan. Du kan dra åt helvete tycker jag. Jag vill inte ha fler knuffar nu, jag har viktigare saker för mig. Tack på förhand. Kram Jamie.

ägd.

800kr "kontrollavgift" för att jag åkte på barnbiljett. Jag mötte tågvärdinnan från helvetet idag. Hon sitter förmodligen och googlar sig själv, eller kanske mitt namn, nu efter arbetstid, och tar på sig själv till det här inlägget. Å ena sidan anser jag att hon gör sitt jobb djävulskt bra. Hon är nästan överkvalificerad för att klampa runt i fotriktiga skor och trakassera ungdomar. Jag tänker mig kanske att en anställning hos Mossad skulle kännas mer trivsam och adekvat. Å andra sidan tycker jag synd om henne som tar sitt jobb på så stort allvar. Som blir ett med företagsprofilen. Överbeskyddande mamma till policyn. Jag fann mig undrandes över huruvida hon kanske känner sig hämmad i sängkammaren. Hård i magen. Mobbad på lunchrasten. Jag tycker hon borde ta Johan Glans mammas råd, för sin egen och alla resenärers skull.

Needless to say, hon skrämde skiten ur mig. Hon var riktigt jävla grym. Jag kommer då aldrig mer åka på barnbiljett.

Till samtliga företag som bedriver kollektivtrafik, ingen nämnd ingen glömd, vill jag ta tillfället i akt och utnyttja tryckfriheten. Jag anser att ni är ohyggliga små monster som kunde gjort en enormt större skillnad för miljön, men väljer att tjäna hutlösa pengar på något så essentiellt som transporten av människor. Den rödgröna oppositionen vill satsa 101 miljarder på järnvägen fram till och med år 2021. Det är bara 15% mer än vad den nuvarande regeringen vill satsa. 101 miljarder. Skattepengar. Från dina fickor. Det som blir över i plånboken ska du betala biljetten med. En dryg 200-kronorshistoria för att åka tvärs över Skåne och tillbaka.

1060kr/månad kan man komma undan med som pendlare. Och det är definitivt billigare än att bo på ena sidan av Skåne och jobba på andra sidan, och ta bilen fram och tillbaka varje dag. Bilen kostar, bensinen kostar. Men äger en bil och betalar skatter, avgifter och service, det gör väl de flesta ändå? För ofta lönar det sig att ta bilen. Och vem pendlar på det sättet?

Och är det någon av de ledflexande blodsugarna som har en tanke på att jämföra sig med de andra bolagen? Det största bolaget har ungdomspriser fram till och med 25 år. Men jag tycker att det fattas priskategorier. Jag tycker att de som inte äger bil, men som äger och brukar cykel och kollektivtrafik som regel, ska åka minst lika billigt som ett barn. Inte fan ska man behöva betala extra för cykeln på tåget heller!

Åt helvete med att det ska vara lika för alla när vissa människor är lite mer ryggradslösa än de flesta andra.


Jävla i-landsproblem. Det här är min blogg, jag spyr hur mycket galla jag vill. Men man kanske skulle sluta gnälla nu.
Nu när man är vuxen..

<3 ensemble c'est tout.


emil jensen.

Nu har jag något underbart att se fram emot. Jag undrar om jag ska våga köa för en kram denna gången. Nu låter det som att det är kön som är skrämmande, men det är såklart väldigt fina och kramiga människor i kramkön. Nej, det läskiga skulle väl vara mötet med någon som influerat och inspirerat mig så mycket som Emil Jensen har. Jag ser absolut mest fram emot mellansnacket och Allt jag gillar upphör och Så får du mig ändå. Jag minns första gången jag hörde hans musik och jag förstod inte ett ord av vad han sjöng. Men det var kärlek. Och den 27 augusti 19:00 är det kärlek igen, i Malmö.





RSS 2.0