Tillbaka till startsidan

When my patience's wearing thin, When I'm ready to give in, Will you pick me up again? Then I guess you can hang with me.

Nä, vi stannar hemma och skriver medioker poesi istället. Så tänkte jag. Istället för att hämta kvarglömda saker hos den bortglömda personen. Som onekligen verkar glömma mig lika mycket och frekvent. Och avsluta ett illa tajmat, och halvhjärtat uppföljt, försök till en romantisk relation. Det är inte så mycket det oavslutade som det kvarglömda tyvärr. Och det är inte ens särskilt mycket. Jag har gett upp hoppet på att någonsin få återse kvarglömda saker tidigare som varit av större betydelse. Jag har sagt farväl till örhängen, bälten, ringar, sjalar, till och med en mobiltelefon. Dörren går igen bakom ryggen och det går inte att gå tillbaka.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gick snett. Förmodligen ingenting alls. Förmodligen var det just det som var den övervägande orsaken till att fallet hamnade i brännbart. När något känns alldeles för bra för att vara sant så är det, med största sannolikhet, precis så det är. Det kan absolut vara för bra. Jag vill till och med påstå att det är mindre hopp för det som är för bra, än för det som rentav suger.

Förr kände jag mig ofta som en av dem som oavsiktligt men bestämt förstör det som är bra. Men jag var nog aldrig så destruktiv som när något var, enligt mina mått, lagom. När jag nått en balans av motgångar och bananskal, som egentligen passade mig perfekt, då åkte käpparna fram och färden kom till ett abrubt stopp. Varför så benägen att försöka rätta till saker? Genom att vända ryggen till det som slukar energi blir jag oftast av med mycket av det som föder den. En enkel förklaring till varför jag många gånger sökt trubbel när energin tryter och man, enligt oklanderlig logik, behöver det som minst. För sanningen är att människor som fungerar som jag behöver visst fnurror på tråden, käppar i hjulen, uppförsbackar och prövningar. Mest av allt behöver vi utmaningar, besvikelser och en smula oro.

Behovet av antonymerna till allt detta är naturligtvis lika stort, men det är inget jag skulle uppskattat om jag inte fick känna allt det andra också. Lugn definierar jag som en frånvaro av oro. Ett tydligt bevis på hur livsviktigt det är för mig att saker inte fungerar i perfektion, eller enligt några kända mönster eller normer över huvud taget. När saker går på räls blir jag uttråkad. Och när jag är uttråkad skriver jag medioker poesi. Och det är den mest kontraproduktiva och ångestfödande aktivitet jag kan tänka mig.



Bilder via audreyhepburncomplex.

RSS 2.0