Tillbaka till startsidan

in love and masturbation.

Är det normalt att prata onani med sin partner? Jag måste verkligen inte veta egentligen. Bara en grej jag tänkte på. Jag är ju inte så rutinerad när det kommer till relationer. Men lite pryd är jag. Sådär lagom. Antar jag. Eller så beror det kanske på vem jag pratar med. Jag har en väldigt udda egenskap som gör att jag ibland, sådär sporadiskt, gärna adopterar motsatta personlighetsdrag till den jag träffar på. Det har jag från min mor. Det visste ni minsann inte om mig. Nu måste jag hitta på något annat stört att hålla hemligt. Så jag har absolut inga problem att prata onani. Så länge du har det. Annars kanske det blir svårt..





f: vogue germany october-10

Jag är sjukt nervös inför högskoleprovet imorgon. Skönt att kunna luncha med San, det blir höjdpunkten på dagen. Jag hoppas jag slipper springa på någon annan jag känner bara. Det har jag inte nerver till.

Varning - Neil Strauss.

image
Innan jag vände det sista bladet i den här kloförsedda rysaren, var jag helt övertygad om att jag skulle överleva en zombieattack länge nog för att hinna skriva en bestseller om misären. När smittan dog ut och världen återuppbyggdes av bönder, och alla människor jag någonsin avvisat för att de haft smutsiga naglar, då skulle jag och mina blodiga memoarer gå till historien. Nej, så skulle det nog inte bli. Jag betvivlar att jag hunnit förbi "kära dagbok" innan jag gått hädan. Och alla människor i min närhet som skulle överleva, trycka förstaupplagan med gamla tenntyper och föreläsa i framtidens skolor med mina memoarer som kurslitteratur... Let's face it, de är inga får-uppfödare direkt. De skulle inte heller klara sig utan digital-tv och Facebook.

Jag känner nog de som skulle kola av abstinensen efter kosttillskott. Någon kanske skulle börja fatta dåliga beslut utan sin terapeut, med ödesdigra konsekvenser. Någon skulle tappa förståndet om de tvingades lämna sin garderob i flykten, misstas för en zombie och bli ett streck i mängden för en skjutgalen gammal scoutledare. Och det är väl där den ligger, anledningen till att jag kallar den för rysare - i min egen tokiga fantasi. För den är kanske inte särskilt skrämmande för en enveten optimist. Eller för någon vars behov av social bekräftelse överskuggar all eventuell paranoia. Ni vet den där typen som lika intensivt oroar sig för att sätta en spindel i halsen i sömnen och kvävas till döds, som han envist förnekar en eventuell världsomfattande katastrof som skulle innebära att hårfönen blev värdelös. Till annat än möjligtvis tillhygge.

Men för någon som oroar sig för att sätta en spindel i halsen i sömnen och kvävas, och accepterar det faktum att en naturkatastrof, ett kärnvapenkrig, eller valfri världsomskakande hicka, skulle ställa civilisationen på sin kant, är Neil Strauss en frälsare. För bara de bäst anpassade skulle överleva i en sådan framtid. Och Darwin skulle fnittra belåtet i sin grav när alla de som missupfattat hans evolutionsteori skulle komma till en obehaglig insikt. Likaså skulle de som är på toppen av näringskedjan idag, de ekonomiskt oberoende, inte duga till mycket annat än som proteinkälla, när världen återgick till byteshandel. Det är ingen garanti att man överlever ett postapokalyptiskt samhälle bara för att man läst den här boken. Men som titeln förebådar - du kommer aldrig att överleva om du inte läser den.

Finns att köpa här på Adlibris.

blogghype: fotohaket.


Bloggen drivs av min bästa vän och hennes bror. Båda är väldigt duktiga amatörfotografer. Susanne, med lite mer erfarenhet i bagaget, och Jonas, som läser fotografisk bild på gymnasiet. Susanne tar vackra, färgsprakande och intressanta natur och miljö-bilder, men det är porträttfoto som hon är allra bäst på. Jonas tar helst livliga skatebilder eller utforskar nya stilar och utrustning. Hursomhelst är det en av mina nya favoritbloggar och jag undrar hur jag någonsin ska kunna hitta en värdig bröllopsfotograf (obs! ej aktuellt) eftersom Susanne kommer att vara upptagen med att vara tärna. Klicka på bilden för att komma till fotohaket. Klicka här för att komma till hennes senaste inlägg, där jag hamnat framför linsen.

Vikten av att lura sig själv innan man försöker lura någon annan.


Har du någonsin funnit dig i en situation där ord trillar ur din mun samtidigt som dina egna ögonbryn höjs, din panna rynkas och din mun kröks, i en opassande och frågande grimas? Reflexen, som styrde tungan under denna bråkdel av sekund som föregick insikten av meningen som formats och planlöst trillat ut ur munnen och in i den ljudliga verkligheten, visste att orden var lämpliga för situationen. Den visste vad som borde sägas och såg till att det sades. Men tog den hänsyn till vad du faktiskt tänkte eller kände? Fick du den minsta tid på dig att anpassa kroppspråk eller ens ansiktsuttryck? Blick eller samtalston? Icke!

Men man kanske ska vara tacksam för den där artighetsreflexen. Nog är det betydlig bättre att automatiskt säga något artigt man inte menar, än att automatiskt säga precis vad man tänker. Artigheter kan man utveckla med ärliga och genomtänkta åsikter utan problem, det är svårare att övertyga någon om att en spontan tanke inte kom från en djup och ärlig (läs ond) plats.

Om någon vågat sig på att gissa så handlar det än en gång om relationer. Hade jag lyckats hålla den här bloggen anonym hade den haft riktigt bra datingblogg-potential. So much drama. Mina två läsare får köpa mina memoarer när jag dör. Ni kan ju köpa hälften var och låna varandra era respektive halvor. Jag tror det når sitt slut i år i alla fall. Dramat. Så nu får jag snart hitta något annat att suga inspiration ifrån.

Åter till ofrivilliga meningsbildningar. Boy says: "Jag kommer att sakna dig", Girl automatically replies: "Jag kommer att sakna dig med". I min väldigt systematiska analys menar mitt försvar att oddsen för att Girl vid något tillfälle, möjligen till och med i en relativt snar framtid, kommer att sakna Boy, är fullt acceptabla. Det är, som man gärna säger, mycket möjligt. Så det är därmed absolut ingen automatisk lögn. En automatisk artighet, ja, men med goda skäl. Boy är tydligen en hyvens kille och förtjänar all världens bekräftelse.

För Girl känns det som att det som vanligt kommer ta ett halvår som minst och ett år som mest innan fyrverkerierna börjar spraka. Vad är det då som gör att Boy kan mena en sådan sak i ett stadie som är alldeles för snart för Girl? Efter noga undersökning är det tydligen vad man kallar fullt normalt. I begynnelsen av en relation ska man, generellt sett, bli förälskad, tätt följt av kär, och avrunda med villkorslöst galen. Sedan följer en avfasning och det lugnar ner sig till ett varmt och mer verklighetsbaserat gullstadie. I regel händer detta när man träffar någon helt underbar, som har allt det där och som man verkligen kan se sig själv tillsammans med. Det ska hända, och det händer tydligen alla andra. Då kan man ju undra...

...vad fan är det för fel på mig?

love is friendship set on fire. (be mine cover)


RSS 2.0