Tillbaka till startsidan

Oh, you think it's all for fun.

Helt otroligt hur allt som man verkligen måste göra blir så svårt att ta tag i bara för att man måste. Även om det egentligen är jättekul. Måste vara någon psykotisk mental spärr. Jag tror det är som omvänd psykologi och det är tydligen grymt effektivt på mig. 

Jag - "Jag måste bli klar med det här innan veckan är slut, jag har inget annat för mig idag och ja älskar att hålla på med det."

Jag - "Jo, jag ska bara.."

Schizo någon?

Det är i alla fall det här jag håller på med:


Det här är Eva-Lena, min farbrors nyblivna fru.

Jag var alltså fotograf på bröllopet och nu återstår ett hundratal foton att redigera.



Men först lunch i form av quornfärssås & spaghetti från igår.


(:

Confession. Jag hatar instant messaging. Det är sant. Jag tillhör den utdöende skaran som föredrar genomtänkta, långsamma konversationer över nätet, även kallat mail, alternativt pm. Något jag kan svara på när jag kan, har tid och känner för det. Gärna utan käcka smileys eller animationer som förväntas uppfattas som någon form av elektronisk gestikulering, min eller känsla. Det är även alltid en tävling i vem som har den mest uttrycksfulla uttryckssymbolen. (Uppfattar jag det som i alla fall.) Jag har fortfarande böjliga leder nog att lägga huvudet på sned. (: 

Den största anledningen till att jag verkligen avskyr detta sätt att hålla kontakten på är att man har så många människor på sin kontaktlista som man oftast inte vill prata med. Har man någon slags bekantskap är det ju otroligt oartigt att inte lägga till den här personen när man får en förfrågan. Fast att jag är ganska säker på att jag aldrig kommer att känna något behov av, eller den minsta lust med att prata med den här människan, så accepterar jag ändå oftast om jag har minsta lilla relation till vederbörande. 

För att inte avsluta med den viktigaste punkten, som kan uppfattas fantastiskt självgod och aningen korkad, i och med att jag kan tänka mig att de flesta, som är lika självgoda som jag men som inte bryr sig ett dugg om artighet, förmodligen inte har folk på sin kontaktlista som de inte vill prata med, ska jag även påpeka följande (jag hade inte behövt avsluta meningen här). 
Det finns en hel del människor på min lista som jag gärna vill prata med ibland, en del oftare, alternativt mer sällan, än andra. Hur kan jag nå de här människorna och undvika resten? Jag kan ju inte gärna blocka alla jag inte vill prata med. Punkt två handlar om inloggningen. När man loggar in på exempelvis msn så får de flesta av ens kontakter ett litet meddelande om detta. Detta går att stänga av, jag vet, jag har gjort det, jag skulle kunna göra denna listan väldigt lång om det inte var för alla irriterande funktioner som går att stänga av. I den stunden man loggar in och en bra stund efter gäller inga statusar. "Upptagen", "Inte vid datorn", "Dra åt helvete, jag vill inte prata med dig", ingen behöver ta hänsyn till dessa. 

Det är i denna stund aktivitetsfältet börjar fyllas med fönster. Jag hatar fönster. Jag har fyra miljoner flikar (jo, det är en mindre överdrift, men thank God, eller vem som nu är ansvarig, för flikar) men i regel sällan många fönster. 

"Hej!" 
  "Hejsan!" 
    "Whats up?" 
      "Hallå ja längesen hur är det med dig med mig är det bra!" 

Jag tycker för övrigt inte så bra om människor som inte använder tecken där dom ska heller. Jag är medveten om att jag kanske kommer bli matad den meningen av någon besserwisser i framtiden. När du då tänker det så vill jag referera till mitt förra inlägg här i bloggen där jag påpekar att jag har cirka två läsare och risken att en av de två är en viktigpetter är inte ens 50% enligt någon statistik. 


 Jag tycker inte om haters heller. Men jag är inte särskilt principfast..

Hej blogg.

Jag har ungefär en läsare just nu. Eller nej, jag har nog faktiskt två. Det är ganska lagom tycker jag. Det slog mig också nyss varför det är så. Eller egentligen bara en liten anledning till varför jag vill ha det så. Jag har alltid gett skenet av att jag sällan bryr mig om vad folk tycker om mig. I ärlighetens namn är det så att jag till stor del inte gör det. Men så är det ändå så att jag bryr mig jättemycket om vad vissa tycker om vissa saker. Så är det nog med bloggen. Jag har svårt att tänka mig vad som skulle vara intressant att läsa om som jag skulle skriva. Och skulle jag komma på något så är det i regel inte något jag känner för att skriva om. Så varför har jag då en blogg? Är det för att jag har så otroligt kul med alla olika knasiga utseenden på bloggen som jag haft? Eller för att jag själv tycker om att läsa om vad jag tänkt och hittat på förut, då jag inte har mycket till egen minneskapacitet? Eller är det för de här två läsarna? Det är nog lite av varje. Men mest för att alla andra har det. Vad skulle folk annars tro om en liksom?

RSS 2.0