Tillbaka till startsidan

happy roseanne fuck.

Åååh.. Plötsligt känns det helt okej inför min nästa franska muntliga. Poor kid..



bättre på plats än över telefon.

Jag har dumpat en del människor. Det är inget jag är stolt över. Det är otroligt jobbigt att kicka ut människor från sitt liv. Okej, vissa har gjort det enkelt för mig. Världen är verkligen full av idioter. Det är aldrig en trevlig överraskning att bli besviken ännu en gång. Men även om man blir besviken är det ju lätt att undra i efterhand om det verkligen var sådär illa som man minns. Det är det här med att förälska sig i idén av en person. I ens egen bild och uppfattning av någon, som kanske, men förmodligen inte, har särskilt mycket gemensamt med verkligheten. Don't you just hate when that happens? så jobbar ens eget medvetande, parallellt, med att föra ett inbördeskrig med minnen och erfarenheter, för att skapa ett spöke. Ironiskt nog har mitt eget, högst ofrivilliga, val, fallit på den enda individ, i detta och alla kända universum, som jag verkligen, från djupet av mitt förnuft, tycker illa om.. Denna någon upptar inte så mycket tankeverksamhet längre, men det fanns en period då jag lät förvirringen göra mig stundlös matt. En kort, kanske lite berusad, stund, var illviljan jag kände så intensiv att det kunde lika gärna handlat om kärlek. Precis då och där var det nästan omöjligt att avgöra någon skillnad. Och det var väl då det hände. De första stenarna kastades och det var kört. Någonstans i hjärtområdet hakades en fiskekrok fast i ett rejält stycke kött. Den skulle slita sönder mig inifrån om jag försöke bli fri. Det känns stundtals likadant ännu.

RSS 2.0