Tillbaka till startsidan

Abstinens.

5705 kalorier, exklusive mjöl och bakpulver. Vem räknar egentligen efter hur många kalorier en chokladkaka med glasyr innehåller? Delat i åtta bitar blir det ca 713 kalorier i en bit. Imorgon ska jag baka chokladkaka. Två stycken hade jag tänkt. En hade jag tänkt ta med till Tivoliparken om vädret blir fint och tillåter picknick. Jag ska berätta för alla som får smaka precis hur många kalorier de stoppar i sig. Det ska bli intressant att se vem som får ångest och vem som kallt rycker på axlarna och tuggar vidare. Jag ska nog börja med att överdriva också, för ökad effekt. Det är intressant med reaktioner... Fast jag vet ju redan vem som kommer att reagera hur. Och det är stor risk att vädret blir dåligt. Så det blir nog ingen chokladkaka. Och inga axelryck och ingen tjockis-ångest. Aja...

Fan vad jag är omotiverad.. Förlåt. Det blir bättre imorgon när jag stiger upp i tid och går ut ur huset. Jag har ett underskott av sol, syre och klorerat vatten.


xx

Marius

Han kom till mig vid den här tiden för tre år sedan. En lite försenad födelsedagspresent från min dåvarande pojkvän A, genom My, en av mina närmsta vänner. Efter nästan en hel skoldag fick jag My's hoprullade tröja som hon burit runt på hela dagen nerkörd i famnen och A tyckte att jag skulle kika in i hålet på den stickade rullen. Där låg något svart och lurvigt där inne och det var två stora och nervösa orangea ögon som tittade tillbaka på mig när jag öppnade det lilla knytet. Den här pyttelilla varelsen kom ända från Tomellila och hade snällt väntat nästan en hel skoldag på att få bli levererad till en artonårig flicka som mest av allt i hela världen önskat sig en kattunge i födelsedagspresent. Jag grunnade länge på ett namn innan jag döpte honom till Marius. Av alla kattungar vi haft bodde han inomhus längst av alla och han var även mest tillgiven och kelig av alla. När jag flyttade till Sundbyberg för att plugga i Stockholm åkte jag tillbaka hem och hämtade honom efter bara en månad och vart jag än gick i lägenheten var han aldrig mer än två steg därifrån. Han satt bredvid mig på golvet när jag åt frukost och väntade på den sista tuggan av min leverpastejmacka som han alltid fick. Han stod med tassarna på duschdörren varje morgon och kallade tills jag var klar. Sedan Sumpan har vi båda ofta varit upptagna på vars ett håll. Tjejkisarna står i kö och jag har bott hemifrån. Min äldsta kise Tjabo, som jag fick när jag var sex år gammal, gick bort förra året och jag var ledsen länge, men tröstades av att jag hade kvar Marius. Det var inte olikt Tjabo att vara borta i långa perioder och efter han var borta hände det att Marius blev borta några dagar vid ett par olika tillfällen. När Marius nu inte kom hem på några dagar strax innan midsommar tänkte jag att det inte var annorlunda från de andra gångerna. Efter några veckor började jag dock bli riktigt orolig och jag var nu nära på att börja acceptera att han kanske inte skulle komma hem. Men så när jag satt och läste tidningen i morse hörde jag min storasyster ute på trappan "- men lilla kisen, var har du varit?" Jag for upp och ut i hallen där jag möttes av den hjärtekrossande synen av min förut så runda och starka lilla kise, nu en mager och svag liten uppenbarelse, smygandes upp för trappan. Jag hällde upp massor av mat, vatten och grädde och klappade om honom, borstade honom och pratade med honom men det var först när han kröp upp och lade sig tillrätta i mitt knä som jag brast i tårar. Han ligger nu och vilar i sin korg och det verkar som att han kommer att bli bra. Jag är så glad att han är hemma, min älskade kise!<3



I <3 K-town

Jag tycker att det är mycket trevligare att läsa ur min blogg än att skriva i den. Men med tanke på att jag inte publicerat så många inlägg får jag emellanåt göra mig själv tjänsten att uppdatera. Det här intresset jag har för mig själv beror inte så mycket på att jag är narcissistisk, även om det är lite sant ibland, som på att jag har så otroligt dåligt minne. Jag tycker det är lika spännande varje gång jag går igenom bilder på Facebook, bloggar jag haft eller dikter jag skrivit, för att det mesta är information jag aldrig kunnat bevara bara i minnet. Just detta kommer bli fullkomligt ointressant att läsa om senare, för att just det här tillåts jag aldrig att glömma.
För att då tala om, eller egentligen skriva, (för det är ju så man säger men såhär man gör,) ska jag dela med mig av (mycket bättre uttryck) aktuella tankar och händelser.
Förra måndagen var jag hos San. Jag kom dit redan strax efter lunch och vi avplanerade omedelbart våra beachplaner på grund av det solfattiga vädret och inplanerade istället cityhäng. Folk anslöt sig till vår grymma idé och efter att jag och San hängt på Herkules uteservering och fönstershoppat lite medan de andra såg Transformers på bio åkte vi och hämtade käk. Vi åkte därefter hem till San och Jim igen och åt och inledde ett pokerspel. Grymt gott med sushi, jag skulle lätt kunna leva på det. Denna gången var jag först ut ur spelet och skötte musiken resten av kvällen med några få undantag då en okänd människa stormade in i lägenheten och våldförde sig på Sans späda lilla Mac och snurrade igång Eddie Murphy. True story. V var sist att lämna oss när småtimmarna analkades, efter en otroligt exotisk nattmåltid, nej snabbmakaroner, och jag somnade full, glad, mätt och belåten. Bra dag!
Fredags var också en bra dag. Kristianstadsdagarnas första dag. Jag älskar Kristianstad. Alla drinkar är gratis och alla människor har snygga, alternativt intressanta, kläder, frisyrer och kompisar. Det är som Lilla Torg fast ännu lite ytligare. Och lite större förstås. Jag fick frågan om jag hade några hobbies, förutom sex (!), och jag svarade "tacos!" och kände mig jättenöjd i ungefär fyra sekunder innan jag tillade "ja, och müsli, jag sorterar müsli ibland." Jag tror inte han förstod. Det var i alla fall roligt att vara i Kristianstad igen, det var nog ett år sedan sist. Jag tänkte när jag gick där i mina kilklackar, över kullerstenen som jag så många gånger förbannat, att staden fortfarande gör mig lika upprymd och varm som nervös. Det är lite tråkigt att alla verkar flytta därifrån. Jag kan dock förstå att det kan bli klaustrofobiskt efter några år, det pratas om att det är en stor liten stad men det är lika mycket en liten stor stad.
Idag skriver jag en lång limerick till min farbrors bröllop. Den kommer ta tid att bli klar med inser jag nu, jag känner inte brudparet särskilt väl. Men jag ska sköta smink, hår och fotografering. Det ska bli jätteroligt, jag ser fram emot det!
Just nu ser jag också fram emot att glömma detta inlägget och läsa det vid ett senare tillfälle.
Whatevs.
xoxo

RSS 2.0