Jag har saknat någon att prata med på ett sätt som älskare gör. Det finns inget att likna det vid. När man gett sitt namn, sin fokus, sina definitioner.. När man delat sina drömmar och ambitioner så som de är, aktuella och flyktiga. När man har varit hud mot hud så många gånger att det känns som det mest naturliga, och samtidigt det mest gränslösa, man kan ägna sig åt. Känslan av att vilja ge sig själv tar aldrig slut och man gläntar, öppnar, och slutligen river alla väggar, runt sin egen dörr. Så enkelt man kartlägger en människas vanor, imperfektioner, uttryck. Så lättvindigt man kategoriserar blickar och leenden. Man vet att det snart blir till skrivskyddade arkiv, men man gör det ändå. Man vet att det är ett långt fall, men att risken är värd det. Jag har saknat den ivriga längtan att få säga något. Meningar som ligger och vilar på tungspetsen i timmar innan man kan mötas, som en syrlig karamell, ivägen för alla ord som föregår den. Ibland går den förlorad vid mötet, men det spelar ingen roll. De kommer aldrig att upphöra. Tid är ett irrelevant begrepp. Och vadhelst jag än kan tänka mig att säga kommer allting att roa, intressera eller vagga min åhörare. Ingen erfarenhet eller kunskap kan, då och där, utmana känslan av att bli fullkomligt hörd. Det är en arbetsam ambition att underhålla. Och att undertrycka.