since we're being frank.

Finns det ett utgångsdatum för fåniga nostalgitrippar? Är det när man har gått från att avfärda dem med förnuft, till att uppslukas av dem, och sedan tillbaka till förnuft igen?

En nostalgitripp kan vara en försäkran om att ett flertal år av ens liv inte enbart ska reduceras till en erfarenhet, utan även minnas. Men det kan också vara ett envist droppande av en kran, i en dröm någonstans, långt borta. Man söker febrilt efter den ett par nätter i månaden. Tills en dag då man finner den, och antingen smäller igen den eller låter vattnet forsa ut tills man står med vatten upp till knäna och önskar att man bara låtit det förflutna flyta undan.

Vissa lägger hurtigt på locket, medan andra sprider ut bevisen och hoppas att kanske stöta på dem igen, kanske inte. Själv har jag varit det sistnämnda, men har med tiden övergått till att lägga undan allt i takt med att det återfinns. Det är som saker från en annan dimension, de hör inte hemma här.

Så när är man redo att göra av med den sedan länge döda kaktusen, den sönderburna tishan och bitterheten, som följer alla svåra seperationer? Ingen aning egentligen. Det är något man bara känner en dag, och fortsätter känna tills man har mod nog att göra det. Det känns både dumt och skönt att veta att man är sin egen största motvind i att gå vidare.

Så vad är det som gör att man så gärna ser positivt på det som varit, och så skeptiskt på det som komma skall? Kanske har man lärt sig av sina erfarenheter och vill samtidigt ha kvar sina minnen. En sak är i alla fall säker.
- Vissa lär sig absolut ingenting alls.

dekadensen.

image Jag fick VG på min inlämningsuppgift i Mediekommunikation. Det är väl okej. Jag hade velat ha ett högre betyg, men jag respekterar att man inte ger VG till någon som tror att värmland ligger i norrland. Nu tror jag ju inte det. Jag vet att det inte är så. Men när man, mitt i natten, är dödstrött, och läser om mystisk viltmat och skriver om en skidanläggning så blir det lätt... ja... felformulerat. Jag som är så stolt över mina korrläsnings-skills borde kanske börja korrläsa det jag själv skriver. Typ.

Jag blev bjuden på världens godaste fisksoppa i helgen i alla fall. Och även något så spännande som ost- och spenatfylld pita. Sistnämnda ska jag lätt göra någon gång, det var riktigt smarrigt. Jag hittade ett recept här som verkar stämma hyffsat, bortsett från fyllningen. Men ikväll lagar jag ugnspangkaka med spenat och kalkon. Hoppas på succé!
Jag har lyckats få ett fult blåmärke på läppen också, så jag går runt hemma, lagom måndagssunkig, i djuprött läppstift, för övrigt osminkad. Vardagsdekadens. Påminn mig om att trotsa köerna i Lund nästa gång fresten, och inte gå till Ahrimans en lördag. Total graveyard.


saknar mitt blonda hår..
RSS 2.0