Tillbaka till startsidan

framme.

Luktar hund om händerna men gillar läget. Hur snälla och goa som helst! Jag är nu fullt installerad i mitt lilla rum i Strömstad. Mina tvåbenta kombos verkar också jättetrevliga. De gillar tacos. Bådar gott! Imorgon samåker jag och H till jobbet på Nordby. Det är skitnära. Fast skitmörkt. Undrar om jag kommer samla mod till att cykla innan snön kommer. Kanske blir mer benägen att riskera livet när det börjar bli tråkigt här ute i ingenmansland. Tröstar mig med att naturen är fin och luften är klar. Verkligen skitfin och asklar. Väldigt värt.

Ny blogg på Spotlife!

Stil och mode är något som verkligen intresserar mig, men det känns inte som att det passar sig i denna bloggen. Därför har jag skapat en ny. Om ni vill se mer av det bör ni kolla in den, den finns här. Det vanliga långdragna tjafset kommer jag fortsätta att publicera här. No worries.









i don't bite.

Idag har det varit vår i Lund. Där har jag befunnit mig större delen av dagen och skrivit högskoleprov. Det gick inte som förväntat, men det är okej. Det har varit så himla skönt att slippa frysa, jag har verkligen njutit av att hänga utomhus! Jag fick sushi levererat vid lunchtid. Hur bra som helst!:) Jag och J käkade på en bänk utanför polhemskolan innan jag fick återvända till det kalla klassrummet. Det var verkligen inte kul denna gången, det var skittråkigt och så kändes det som att det inte skulle gå bra alls. Sist gjorde San det samtidigt så vi kunde ringa varandra varje paus och snacka om delproven, luncha i stan och sen ta reda på resultaten tillsammans via tfn över en chailatte efteråt. Verkligen att föredra, även om vi inte skrev på samma ställe i Lund. My bad som inte såg till att hon också anmälde sig. Nu är det överstökat iaf, och jag är heelt slut. Vill bara krypa upp i soffan och smygsomna. Har pluggat lite organisation och ledarskap sedan jag kom hem, men nu orkar jag verkligen inte mer. Jag avslutar med en liten undran...
Ser jag skrämmande ut? En främmande unge vägrade att sätta sig bredvid mig på bussen... Och innan ni frågar - jag försökte inte tvinga honom. Det var hans mamma. Han bara stirrade i tystnad med skräckblandad förvåning över sin mors förslag och spjärnade emot med armar och ben och all kraft han hade. Jag var visserligen inte heller så förtjust i förslaget, ungen visade en viss snorpotential, men vafan... Jag bits inte... Ladies...;)

le liste.

Jag älskar min lillasyster. Jag älskar hela min familj. Jag älskar min lynnige katt och alla andra katter. Jag älskar min bästa vän i hela världen. Jag älskar alla mina vänner. Jag älskar min glittriga penna med dödskallar på. För bläcket till nattboksinlägg, kalendernoteringar och telefon-nummer. Jag älskar alla mina hattar och huvudbonader. Jag älskar mina kläder. Inte varje plagg, men som en helhet.
Jag älskar alla mina olästa böcker. Och ett fåtal lästa. Jag älskar orkidéerna i min mammas matrum. Det finns människor jag älskat villkorslöst. Som jag kommer att fortsätta att älska på mina egna villkor. Jag älskar mig själv, men kräver mycket tillbaka för det. Jag älskar att älska för kärleks skull. Att vara förälskad. Även om jag gärna spar på det, som en flaska riktigt dyr och fin champagne, i väntan på rätt tillfälle.
Idag är ett fint tillfälle. Idag älskar jag alla.
Skål på er! <3
f: Scarlett Johansson for Moët & Chandon Champagne
(via:audreyhepburncomplex)

om du möter varg.

Funderade på ett passande uttryck till fenomenet då man, i slutskedet av tandborstningen, inser att man möjligen, inom det snaraste, kommer att dregla tandkräm på tröjan, varpå man reflexivt tittar ner, i ett försök att bedöma var fläcken, utifall att detta skulle ske, skulle komma att infinna sig, och oundvikligen, och därmed, dreglar tandkräm på tröjan.
Sen kom jag fram till att det finns redan ett utmärkt uttryck.
Idioti.
Funderade på ett passande uttryck till fenomenet då man, i slutskedet av tandborstningen, inser att man möjligen, inom det snaraste, kommer att dregla tandkräm på tröjan, varpå man reflexivt tittar ner, i ett försök att bedöma var fläcken, utifall att detta skulle ske, skulle komma att infinna sig, och oundvikligen, och därmed, dreglar tandkräm på tröjan.
Sen kom jag fram till att det finns redan ett utmärkt uttryck.
Idioti.


För att tala om något annat har jag utvecklat några nya fobier som jag hoppas att jag inte behöver konfrontera inom det snaraste. Allt på grund av en jättehemsk film som vi såg hos San&Jim till bakisfrukosten i söndags. Jag måste sluta se jättehemska filmer. Jag blir bara känsligare och känsligare med åren. Inatt kunde jag inte somna för att det kändes som att mina ben skulle gå av. Som på snubben i den jättehemska filmen som hoppade från en hög höjd och sen blev uppäten levande av vargar. Så ja - tre nya fobier:
  • höjder
  • skidliftar
  • vargar
My menar att man ska köra in en knuten näve ner i halsen på en varg som attackerar, för då kan han inte slå igen käftarna. Men vad man ska göra sen vet hon inte riktigt. Inte jag heller. Särskilt orolig är jag vad man skulle göra åt resten av flocken, i och med att de attackerar i flock. Och dessutom då med bara en ledig hand kvar. Jag hoppas att jag aldrig behöver ta reda på det.

jag vill framåt, kan inte följa med tillbaks med dig.

Pappa säger att det är jättevarmt här inne och att vi måste öppna ett fönster. Mina isbitsfötter håller inte med och jag putar ilsket med underläppen när jag förlorar diskussionen. Det är inte det att jag är en särskilt frusen person, tvärtom. Jag vill gärna ha det svalt omkring mig, och jag sover som bäst i ett kallt rum, under ett tjockt duntäcke.

Nu tryckte jag ctrl+s, haha. Jag har skrivit så mycket skolarbeten nu att jag börjar bli lite ordbehandlingsprogram-skadad. Ibland tänker jag att det vore utmärkt om man kunde öppna ett textdokument i huvudet, skriva ner den där jätteviktiga saken, eller superbra idén, och spara mitt på skrivbordet, eller mitt framför ögonen. Och tänk om man kunde spara och sedan ladda, som på tv-spel. Det hade också varit väldigt användbart.

Nu höll jag på att göra det igen. Istället ska jag ta och vira in mig i en filt och sluta gnälla. Jag har skolarbete kvar att färdigställa innan dagen är slut. Och nu mifflar jag bara. Mifflar och funderar på hur det låtit om jag svarat i telefonen när den ringde inatt. Det hade nog blivit ett knasigt och aningen onyktert samtal, men kanske lite kul. Inte onyktert från min sida, jag drack inte mer än en folköl igår. En god folköl, men ändå en folköl. Jag tänkte att det skulle motivera mig till att skriva lite, men det gjorde mig mest sömnig.

Det här hjälpte nog bättre; att blogga lite. Nu ska jag bara öppna ett textdokument. Och spara i mappen Religion.
Men först ska jag stänga fönstret.


Idag: Steget - Baby baby baby

nog nu.

rebecca simonsson av jhonny wholin.


Kära Ödet. Du är en jävla fitta. En jävla fitta som inte tar hänsyn till den fria viljan. Du kan dra åt helvete tycker jag. Jag vill inte ha fler knuffar nu, jag har viktigare saker för mig. Tack på förhand. Kram Jamie.

dekadensen.

image Jag fick VG på min inlämningsuppgift i Mediekommunikation. Det är väl okej. Jag hade velat ha ett högre betyg, men jag respekterar att man inte ger VG till någon som tror att värmland ligger i norrland. Nu tror jag ju inte det. Jag vet att det inte är så. Men när man, mitt i natten, är dödstrött, och läser om mystisk viltmat och skriver om en skidanläggning så blir det lätt... ja... felformulerat. Jag som är så stolt över mina korrläsnings-skills borde kanske börja korrläsa det jag själv skriver. Typ.

Jag blev bjuden på världens godaste fisksoppa i helgen i alla fall. Och även något så spännande som ost- och spenatfylld pita. Sistnämnda ska jag lätt göra någon gång, det var riktigt smarrigt. Jag hittade ett recept här som verkar stämma hyffsat, bortsett från fyllningen. Men ikväll lagar jag ugnspangkaka med spenat och kalkon. Hoppas på succé!
Jag har lyckats få ett fult blåmärke på läppen också, så jag går runt hemma, lagom måndagssunkig, i djuprött läppstift, för övrigt osminkad. Vardagsdekadens. Påminn mig om att trotsa köerna i Lund nästa gång fresten, och inte gå till Ahrimans en lördag. Total graveyard.


saknar mitt blonda hår..

rosa hår?


Jag och min söta brorsson Isak pratade om hårfärg i helgen. Han undrade varför jag inte färgade håret rosa. Rosa är hans absoluta favoritfärg. Jag har faktiskt försökt tona det rosa tidigare, men det var många år sedan och toningen fastnade inte. Nu känner jag mig lite sugen igen! Det var längesen jag hittade på något själv med mitt hår, och färg och frisyr från senast jag var hårmodell börjar se riktigt tråkigt ut. Jag tror det kanske får bli mitt nästa ego-projekt. Kanske kanske..

keeping my mind wide open.

Tivolirock 2009

Plugg plugg plugg.. Motiverar mig själv med en iskall folköl och hoppas på mysdag med San och kanske Ellan i stadsparken i Lund imorgon. Hade varit riktigt trevligt. Och med lite tur kanske jag kan få lite plugg gjort mellan snacket också.

Har haft en riktigt fin helg i Malmö med vänner jag träffar alldeles för sällan. Med lite flyt och engagemang får det bli ändring på det. Tydligen har vi lättast att ses när det är spontant, så mindre tomt planerande i framtiden.
Söndagen skulle ha blivit fotboll i Folkets park i Malmö ihop med Khaltoum och hennes tjejkompisar. Det livsfarliga vädret satte dock stopp för våra planer och det hela slutade med att jag målade in mig själv i ett dejt-hörn med en killkompis till Ting. Nu blev det en trevlig kväll med mycket snack och tv-spel, men det är intressant hur man ibland finner sig i udda situtationer och tänker hur gick det här till egentligen? Ironin i det hela är att jag pluggar religion för tillfället och hade en lång diskussion om ödet med lillasyster häromdagen. Ibland känns det som någon högre makt lägger sig i och petar runt i saker. Hon och jag var överens om att människor kommer och går ur ens liv för att lära en något. Men det är den fria viljan som avgör huruvida de stannar där eller inte efter det. Jag lärde mig bland annat att killar inte gillar när tjejer slår dem i tv-spel^^

Gjorde även brudsmink och hår i lördags förmiddag. Det var fina Ellinor som gifte sig med sin Micke. Hon blev fantastiskt vacker och det var ett riktigt roligt jobb!

Landat planer om tivolirock med nu. Känns som en för mysig tradition att bryta och det är grymt bra musikunderhållning i år! Någon mer som ska dit?

vad i...


Igår eftermiddag ringde jag för att prata med kansliet på distansskolan där jag nyss börjat. En kvinna svarar och säger att de gått för dagen och att jag får ringa igen imorgon på samma nummer. Vem fan var hon då? Inbrottstjuv? Idag svarar hon igen och krystar nervöst fram att ingen är tillgänglig och att jag kanske kan försöka igen. Innan de går hem kl.12 då förstås, tillägger hon hastigt. Jag börjar undra om hon inte de facto är ensam där. En ensam liten sommarjobbare som inte vet vems telefon hon svarar i. Jag kanske får bita ihop och läsa den där B-kursen jag fått, trots att jag sökte till A.

Min studievägledare hade ringt mig åtta gånger på två nummer innnan jag vaknade. För att höra hur det gick och upprepa att varken hon eller någon annan kunde hjälpa mig på skolan jag sökt distanskurserna genom. Alla är på semester. Såklart!

Nu tar jag min religionsbok och går och sätter mig i solen.

fjortonde juni i bilder.

f: Emilia Nilsson

Hos Eva-Lena i vinslöv bjöds det på supergod tårta, och vi åt alla två bitar, hennes födelsedag i ära.

Sedan öppnades det paket och Eva-Lena var utom sig av lycka. Hon fick bland annat något hon verkligen behövde. (Något hon bett om för att hon inte hunnit köpa själv.)

Efter någon timme åkte ballongerna fram och vi gjorde ballongfigurer. Mamma gjorde hundar, Emilia gjorde en bebis och jag gjorde en bläckfisk och en snopp.

Mammas fina hund som senare fick ett nytt hem hos grannen.

sheep may safely graze.

f: Elias Wessel


Inatt drömde jag mardrömmar. Det var inte så länge sedan sist, jag hoppas verkligen att det inte är början på en ny period av dem. De skrämde mig inte så mycket inatt. De var mest irriterande. Mina täcken fick liv och blev tunga som bly. Vid ett annat tillfälle vaknade jag i taket av mitt rum och kände mig.. ja, irriterad. Men det var klart intressant att se mitt rum där uppifrån. Fantastiskt vad hjärnan kan konstruera i fantasin. Det är lika verkligt som verkligheten själv. Alla sinnen är engagerade och allting finns där. Den enda skillnaden är osannolikheten. Jag har oftast samma medvetna känsla när jag drömmer mardrömmar. Att det är någon som spelar mig ett drygt spratt och att jag kan vakna när jag vill. För det mesta kan jag vakna direkt, ibland tar det en stund. Men så länge den känslan består så är jag inte så farligt rädd. Det är först när jag lyckats vakna till ordentligt.. och inser att jag är ensam.. att det är min egen hjärna som spelar mig spratt.. Det är först då jag blir rädd.

Det är kanske inte en så värst rolig grej att läsa om, men jag undrar verkligen om det är vanligt. Om det är fler än jag som ofta drömmer mardrömmar?

skall du hänga med? näe.

Det slog mig nu att det är dåligt med samtida foton här på bloggen. Jag fotar ju inte så mycket själv. Min darling Nikon står mest och dammar och ser sur ut, när den inte är i min lillasysters våld. Jag kallar honom darling, fast att han heter Liam och inte alls är min älskling direkt. De facto har vi stundtals tyckt riktigt illa om varandra sedan jag köpte honom 2007. Han har aldrig fungerat som han ska och jag kan tydligen inte hantera hans funktioner och finesser. Vi kallar det kommunikationsproblem och jobbar tappert vidare, trots att vi många gånger pratat om att gå skilda vägar. Liam och jag.

Men så blev det inte. Vi skärpte båda till oss (fett skoj) och började till slut komma överens. Nu hjälps vi åt att fånga sminkningar jag gör och mat jag lagar och lite annat smått och gott. Nu är det ju dock inte vi som tagit följande bilder. Samtliga är tagna med Sans kamera. Hennes blogg hittar ni här.

Jag & San på vår gemensamma födelsedagsfest 24/4.

Jag & San på Valborg at her place i Lund.

Jag & San som hårmodeller på Scandinavian Hair Academy 21/5.

Vi gör det mesta ihop, San & Jag<3 Tyvärr inte ikväll. Hoppas dom får en fin tjejfest! Synd att den äger rum så långt bort. Och att man inte har körkort och sånt. Puss!

alltså jag har mens.


Tre månader efter att jag skaffat p-stav kröp min biologiska klocka upp i ett mörkt hörn på hyllan. Den som säger att det inte är jobbigt att en vecka i månaden påminnas om att man är en tickande, nedräknande barnmaskin, är inget av det förutnämnda. Tala om euforisk salighet när jag upptäckte att jag skulle få vara kvitt denna pina. Och i tre år har jag varit i stort sett helt besparad denna jobbiga månatliga period. Fram till nu.

Man har hört mardrömshistorier om alla problem som kan medfölja. Som om att blöda konstant i en vecka inte skulle vara nog. Migrän, illamående, yrsel, smärta, vallningar, instabilt humör. Min stackars lillasyster har varit sängliggande i smärtor ett par gånger. Naturen är grym. Själv har jag, peppar peppar, till stor del sluppit undan. Men idag gick det upp för mig varför jag de senaste dagarna har nära på gråtit till minnet av en fiktiv mans schizofrena föreställningar av sin pratande katt. The bitch is back. Jag inser att det kan ha att göra med att jag borde bytt den där staven i februari. Det artificiella hormontillskottet har sakta sinat och nu verkar det uttömt. Domningar, stickningar och folks höjda ögonbryn kan inte längre ursäktas med att den läskiga pinnen under huden fyller en funktion. Den är nu bara en läskig pinne.

Och vet ni hur den tas ut? Jag är egentligen ingen vekling. Nog kan jag ha sagt att jag är nervös för att ta ut den, men det är jag egentligen inte. Men när jag hörde om hur det skulle gå till reagerade jag som man bör göra när man hör om blod och skalpeller. Jag rynkade på näsan. Man skär alltså ett snitt i armen och drar ut den. Skäär ett snitt. Och draaar ut den.

Och ersätter med en ny då förstås. För såhär kan man ju inte ha det..

jag är en mjukis. en djupt störd mjukis.

f: meagan

Jag känner mig riktigt nere. Det har bara kommit över mig lite då och då de senaste dagarna. Jättejobbigt. En känsla av medlidande. Empati. Ångest. Jag klarar inte av när svaga, små, älskvärda varelser far illa. Det kan handla om barn i en ångestladdad svensk film, en gammal farbror som det står om i dagstidningen, en överkörd igelkott.. Eller bara hjärtliga människor i vardagen som ställs inför en obekväm situation. Jag mår stundvis dåligt i dagar, ibland veckor. Mitt samvete tar sig god tid att glömma, som om allt vore mitt fel. Ett fåtal gånger glömmer jag det aldrig riktigt. Som när jag hörde en historia om hur några ungdomar gjort sig vänner med en hemlös gammal alkoholiserad man, för att senare håna honom och kasta mat på honom. För sitt eget nöjes skull. Fruktansvärt. Eller alla hemska youtubeklipp man fått skickat till sig, videosekvenser av militärer som hånar oförstående barn och torterar hundar.

Nu har jag ju lyckats lägga det där bakom mig. Jag har gradvis kommit till insikt att jag inte är att beskylla för dessa inhumana handlingar, inte heller kunde jag ha förhindrat det. Men så tittade jag på tv häromdagen. Jag började titta på ett avsnitt av en serie jag inte sett förut. Dirt. Den verkar följa redaktionen på en skvallertidning. Främst tidningens ledande paparazzifotograf. Som är gravt schizofren. I en sekvens kommer han hem till en genomsökt och trashad lägenhet. Och sin skrikande kattunge som gömmer sig i badkaret. Mitt hjärta brast innan jag fått se det lilla livet och jag började frenetiskt leta efter fjärrkontrollen för att byta kanal. Försent. Men kisen var okej, inte en skråma, bara skrikandes och väldigt glad att se sin husse. Jag pustade ut och kände ett varmt lyckorus pulsera i magområdet, en skön ersättning av den knutna och sugande känslan som funnits där för bara några få sekunder sedan.

Men inte fan kunde de lämna det där, de sadistiska helvetetssända kräken..!-.-
I slutet av scenen, med katten frenetiskt jamande och kurrande i famnen, knäböjer husse vid ett bedårande foto av lilla kisen. Som uttrycker sin desperata förtvivlan:
"Var var du? Jag kallade och kallade, varför kom du inte?"


D'X !!!! (böl...)

and our friends are all aboard, and many more of them live next door..

Party i Camp Kåta Maja, Siesta 09

Jag lyssnar på Beatles covers och känner lite ångest inför att missa Siesta. Egentligen är jag inte ens särskilt sugen. Människorna jag såg på väg dit igår såg så små ut. Inte för att lilla jag inte skulle smälta in. Men hur kul är det att känna sig för gammal för något? Det förstärks markant av det faktum att min lillasyster är där och inte jag. När tog kidsen över ensamrätten till Siestafestivalen? Och varför? Det känns orättvist, det är faktiskt min favoritfestival. Det är precis lagom många bra band för att man ska hinna festa på campingen. Det är ju gemenskapen där man vill åt. Och på ingen annan festivalcamping festas det så hårt, så mycket och så länge. Jag är inte redo att lämna bort det. Man kan väl samsas?

På bordet här hemma står en vas med nejlikor och en massiv lilja. Den vill inte riktigt slå ut. Den håller hårt i sina knoppade blad och ser rätt dyster ut. Storasyster Tina föreslog att jag skulle ställa liljan i en egen vas. Lite tråkigt, för de var finast tillsammans. Och de stod redan i den finaste vasen. Men de borde tydligen inte stå ihop. De där blommorna..

san - vinka bort dit! jag - why? san -men gör det, det blir kul!


Jag tycker att det är fantastiskt fascinerande att folk faktiskt går in här. Häromdagen hade jag 14 unika besökare. San kanske kan stå för två och lillasyster Emilia för två. Jag inbillar mig att de gör sånt för att göra mig glad. Själv kanske jag kan stå för tre. Det finns nog ingen som roas av min blogg så mycket som jag, och det begär jag inte. Den dagen slutar jag blogga. Då återstår sju stycken. Ni är varmt välkomna allihopa. Min bas är soffan i mitt sovrum hemma i mitt föräldrahem i Tjörnarp. Utöver det har jag en station i min brors soffa i Malmö. På båda ställena får man ha fötterna på bordet, förutsatt att de inte luktar illa.

Nu till det mest fascinerande - antalet sidvisningar. Den 5/5 var antalet unika besökare 3 och antalet sidvisningar......trumvirvel........45! Jag är övertygad om att jag kan ha stått för kanske 15, jag var så glad av upptäckten att jag börjat blogga igen att jag knappt kunde tro det, så jag kan ha uppdaterat sidan lite överentusiastiskt. Men ni andra två.. Vad sysslade ni med? Jag vill tro att ni hoppades på mer, det är ju en glädjande tanke. Kanske var det någon med undermåligt närminne som tittade in 29 gånger. I vilket fall gjorde det ett jättefint slott, med ett högt torn och en spetsig försvarsmur, ovanför ett böljande hav, i min statistik. Tack för titten!

No one’s laughing at God When it’s gotten real late And their kid’s not back from the party yet.

Idag åker San till Amsterdam. Eller hon är nog redan landad och där. Bagaget uthämtat, entusiastiskt välkomnad och tryggt eskorterad och inackorderad. Hoppas jag innerligt. Jag väntar på ett tecken från en barmhärtig gud. Eller Facebook.

Nu har jag ju då sett meddelandet om att San är framme och välbehållen. Ovanstående skrev jag för några timmar sedan, nu känns det definitivt bättre! Underligt, jag trodde minsann inte att jag skulle bli orolig. Men det hjälper föga att veta att hon har huvudet på skaft när hon reser ensam. Om du läser detta, gumman, så kom ihåg vad vi pratade om -att inte beställa något på fat och, om du måste beställa drinkar, så håll dom nära kroppen. Och lita inte på någon med bakverk. Eller beanie.
För övrigt hoppas jag du får det awesome!=)
knus og møs!<3

spling gustaf, spling! jag spjinger, jag spjinger!

Haft en trevlig dag på Jägersro med Mysan idag. Spelade på en häst själv för första gången. Vann ingenting såklart. Men lika glad för det är jag. Jag vinner ju aldrig något så jag är ju alltid inställd på att förlora. Det gör liksom inget, det är ju roligt bara att spela. Det blir faktiskt mycket mer spännande att se på loppet då. Även om man inte vinner är det jättekul. 20 kronor är ju inte mycket pengar för den där extra entusiasmen. Och någon måste ju förlora. Rätt många måste förlora faktiskt, men särskilt jag. Det känns ju nästan bäst så ändå, jag hade blivit alldeles för överraskad om jag vann. Det hade varit lite läskigt kanske, eftersom jag inte varit beredd på det. Det hade ju inte varit mycket pengar jag vunnit, men ändå. Tänk om jag blir så förvånad att jag typ svimmar och slår i huvudet och får hjärnskador. Det vill man ju liksom inte. Då är det ju bättre med ett förväntat antiklimax. Man kan ju inte vinna varje gång heller. Jag kanske ska vinna en annan gång, i en distant framtid. Det var förmodligen inte menat att jag skulle vinna idag. Hade jag vunnit något kanske något hemskt hänt. Det kanske kommer hända alla som vann något på den hästen idag något hemskt. Det vet man ju aldrig. Jag är i alla fall inte bitter..

Skämt åsido var det mycket trevligt och vi pratade om att gå på något av de större eventen på Jägersro i sommar ihop med San & Jim. Kan nog bli riktigt kul! Och om det är fint väder ska jag ha hatt. Och det spelar ingen roll att det bara är vanligt vid Derby, jag tänker ha det ändå!

Tidigare inlägg
RSS 2.0