bättre på plats än över telefon.

Jag har dumpat en del människor. Det är inget jag är stolt över. Det är otroligt jobbigt att kicka ut människor från sitt liv. Okej, vissa har gjort det enkelt för mig. Världen är verkligen full av idioter. Det är aldrig en trevlig överraskning att bli besviken ännu en gång. Men även om man blir besviken är det ju lätt att undra i efterhand om det verkligen var sådär illa som man minns. Det är det här med att förälska sig i idén av en person. I ens egen bild och uppfattning av någon, som kanske, men förmodligen inte, har särskilt mycket gemensamt med verkligheten. Don't you just hate when that happens? så jobbar ens eget medvetande, parallellt, med att föra ett inbördeskrig med minnen och erfarenheter, för att skapa ett spöke. Ironiskt nog har mitt eget, högst ofrivilliga, val, fallit på den enda individ, i detta och alla kända universum, som jag verkligen, från djupet av mitt förnuft, tycker illa om.. Denna någon upptar inte så mycket tankeverksamhet längre, men det fanns en period då jag lät förvirringen göra mig stundlös matt. En kort, kanske lite berusad, stund, var illviljan jag kände så intensiv att det kunde lika gärna handlat om kärlek. Precis då och där var det nästan omöjligt att avgöra någon skillnad. Och det var väl då det hände. De första stenarna kastades och det var kört. Någonstans i hjärtområdet hakades en fiskekrok fast i ett rejält stycke kött. Den skulle slita sönder mig inifrån om jag försöke bli fri. Det känns stundtals likadant ännu.

we don't sleep when the sun goes down. we don't waste no precious time.

Om inspiration och var man finner den. Det är den klassiska och outtröttliga frågan som ställs till den som skapar. Det är något jag grubblar mig matt över när jag blir hänförd av konst. Som om jag bara lyckades klura ut det skulle jag kunna exploatera samma källa. Jag finner det helt fantastiskt fascinerande. Hur man kan ta något rått och oarbetat och göra det vackert genom att ge det liv, ett namn och en historia.
Intryck -->
minnen, erfarenheter, värderingar-->utlopp.
Vad är det som gör själlösa sakers ursprung så fängslande? Relationer! Objektets relationer till sin miljö och sin skapare, skaparens relation till sin värld. Det är det som är vackert! Vägen genom en annan människas nerver, nervcentra och medvetande. Det kan inte bli annat än unikt. Exempelvis så är nätet av blodkärl som sköter blodförsörjningen till näthinnan unikt för varje människa. Och av ca 130 miljoner receptorer i näthinnan, finns det bara omkring 1,2 miljoner nervtrådar i synnerven. Redan i den biologiska processen av att uppfatta något som inspirerande rensas en hel del data bort innan vi ens uppfattar den. Oddsen är alltså låga att det som inspirerar dig skulle inspirera även mig. Men det skadar ju såklart inte att fråga.



as if a good thing ever could make up for all the pain.

Jag har saknat någon att prata med på ett sätt som älskare gör. Det finns inget att likna det vid. När man gett sitt namn, sin fokus, sina definitioner.. När man delat sina drömmar och ambitioner så som de är, aktuella och flyktiga.
När man har varit hud mot hud så många gånger att det känns som det mest naturliga, och samtidigt det mest gränslösa, man kan ägna sig åt. Känslan av att vilja ge sig själv tar aldrig slut och man gläntar, öppnar, och slutligen river alla väggar, runt sin egen dörr. Så enkelt man kartlägger en människas vanor, imperfektioner, uttryck. Så lättvindigt man kategoriserar blickar och leenden. Man vet att det snart blir till skrivskyddade arkiv, men man gör det ändå. Man vet att det är ett långt fall, men att risken är värd det. Jag har saknat den ivriga längtan att få säga något. Meningar som ligger och vilar på tungspetsen i timmar innan man kan mötas, som en syrlig karamell, ivägen för alla ord som föregår den. Ibland går den förlorad vid mötet, men det spelar ingen roll. De kommer aldrig att upphöra. Tid är ett irrelevant begrepp. Och vadhelst jag än kan tänka mig att säga kommer allting att roa, intressera eller vagga min åhörare. Ingen erfarenhet eller kunskap kan, då och där, utmana känslan av att bli fullkomligt hörd. Det är en arbetsam ambition att underhålla. Och att undertrycka.
RSS 2.0