Tillbaka till startsidan

bättre på plats än över telefon.

Jag har dumpat en del människor. Det är inget jag är stolt över. Det är otroligt jobbigt att kicka ut människor från sitt liv. Okej, vissa har gjort det enkelt för mig. Världen är verkligen full av idioter. Det är aldrig en trevlig överraskning att bli besviken ännu en gång. Men även om man blir besviken är det ju lätt att undra i efterhand om det verkligen var sådär illa som man minns. Det är det här med att förälska sig i idén av en person. I ens egen bild och uppfattning av någon, som kanske, men förmodligen inte, har särskilt mycket gemensamt med verkligheten. Don't you just hate when that happens? så jobbar ens eget medvetande, parallellt, med att föra ett inbördeskrig med minnen och erfarenheter, för att skapa ett spöke. Ironiskt nog har mitt eget, högst ofrivilliga, val, fallit på den enda individ, i detta och alla kända universum, som jag verkligen, från djupet av mitt förnuft, tycker illa om.. Denna någon upptar inte så mycket tankeverksamhet längre, men det fanns en period då jag lät förvirringen göra mig stundlös matt. En kort, kanske lite berusad, stund, var illviljan jag kände så intensiv att det kunde lika gärna handlat om kärlek. Precis då och där var det nästan omöjligt att avgöra någon skillnad. Och det var väl då det hände. De första stenarna kastades och det var kört. Någonstans i hjärtområdet hakades en fiskekrok fast i ett rejält stycke kött. Den skulle slita sönder mig inifrån om jag försöke bli fri. Det känns stundtals likadant ännu.

we don't sleep when the sun goes down. we don't waste no precious time.

Om inspiration och var man finner den. Det är den klassiska och outtröttliga frågan som ställs till den som skapar. Det är något jag grubblar mig matt över när jag blir hänförd av konst. Som om jag bara lyckades klura ut det skulle jag kunna exploatera samma källa. Jag finner det helt fantastiskt fascinerande. Hur man kan ta något rått och oarbetat och göra det vackert genom att ge det liv, ett namn och en historia.
Intryck -->
minnen, erfarenheter, värderingar-->utlopp.
Vad är det som gör själlösa sakers ursprung så fängslande? Relationer! Objektets relationer till sin miljö och sin skapare, skaparens relation till sin värld. Det är det som är vackert! Vägen genom en annan människas nerver, nervcentra och medvetande. Det kan inte bli annat än unikt. Exempelvis så är nätet av blodkärl som sköter blodförsörjningen till näthinnan unikt för varje människa. Och av ca 130 miljoner receptorer i näthinnan, finns det bara omkring 1,2 miljoner nervtrådar i synnerven. Redan i den biologiska processen av att uppfatta något som inspirerande rensas en hel del data bort innan vi ens uppfattar den. Oddsen är alltså låga att det som inspirerar dig skulle inspirera även mig. Men det skadar ju såklart inte att fråga.



f: Evelyn Mchale by Robert Wiles.

as if a good thing ever could make up for all the pain.

Jag har saknat någon att prata med på ett sätt som älskare gör. Det finns inget att likna det vid. När man gett sitt namn, sin fokus, sina definitioner.. När man delat sina drömmar och ambitioner så som de är, aktuella och flyktiga.
När man har varit hud mot hud så många gånger att det känns som det mest naturliga, och samtidigt det mest gränslösa, man kan ägna sig åt. Känslan av att vilja ge sig själv tar aldrig slut och man gläntar, öppnar, och slutligen river alla väggar, runt sin egen dörr. Så enkelt man kartlägger en människas vanor, imperfektioner, uttryck. Så lättvindigt man kategoriserar blickar och leenden. Man vet att det snart blir till skrivskyddade arkiv, men man gör det ändå. Man vet att det är ett långt fall, men att risken är värd det. Jag har saknat den ivriga längtan att få säga något. Meningar som ligger och vilar på tungspetsen i timmar innan man kan mötas, som en syrlig karamell, ivägen för alla ord som föregår den. Ibland går den förlorad vid mötet, men det spelar ingen roll. De kommer aldrig att upphöra. Tid är ett irrelevant begrepp. Och vadhelst jag än kan tänka mig att säga kommer allting att roa, intressera eller vagga min åhörare. Ingen erfarenhet eller kunskap kan, då och där, utmana känslan av att bli fullkomligt hörd. Det är en arbetsam ambition att underhålla. Och att undertrycka.

When my patience's wearing thin, When I'm ready to give in, Will you pick me up again? Then I guess you can hang with me.

Nä, vi stannar hemma och skriver medioker poesi istället. Så tänkte jag. Istället för att hämta kvarglömda saker hos den bortglömda personen. Som onekligen verkar glömma mig lika mycket och frekvent. Och avsluta ett illa tajmat, och halvhjärtat uppföljt, försök till en romantisk relation. Det är inte så mycket det oavslutade som det kvarglömda tyvärr. Och det är inte ens särskilt mycket. Jag har gett upp hoppet på att någonsin få återse kvarglömda saker tidigare som varit av större betydelse. Jag har sagt farväl till örhängen, bälten, ringar, sjalar, till och med en mobiltelefon. Dörren går igen bakom ryggen och det går inte att gå tillbaka.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gick snett. Förmodligen ingenting alls. Förmodligen var det just det som var den övervägande orsaken till att fallet hamnade i brännbart. När något känns alldeles för bra för att vara sant så är det, med största sannolikhet, precis så det är. Det kan absolut vara för bra. Jag vill till och med påstå att det är mindre hopp för det som är för bra, än för det som rentav suger.

Förr kände jag mig ofta som en av dem som oavsiktligt men bestämt förstör det som är bra. Men jag var nog aldrig så destruktiv som när något var, enligt mina mått, lagom. När jag nått en balans av motgångar och bananskal, som egentligen passade mig perfekt, då åkte käpparna fram och färden kom till ett abrubt stopp. Varför så benägen att försöka rätta till saker? Genom att vända ryggen till det som slukar energi blir jag oftast av med mycket av det som föder den. En enkel förklaring till varför jag många gånger sökt trubbel när energin tryter och man, enligt oklanderlig logik, behöver det som minst. För sanningen är att människor som fungerar som jag behöver visst fnurror på tråden, käppar i hjulen, uppförsbackar och prövningar. Mest av allt behöver vi utmaningar, besvikelser och en smula oro.

Behovet av antonymerna till allt detta är naturligtvis lika stort, men det är inget jag skulle uppskattat om jag inte fick känna allt det andra också. Lugn definierar jag som en frånvaro av oro. Ett tydligt bevis på hur livsviktigt det är för mig att saker inte fungerar i perfektion, eller enligt några kända mönster eller normer över huvud taget. När saker går på räls blir jag uttråkad. Och när jag är uttråkad skriver jag medioker poesi. Och det är den mest kontraproduktiva och ångestfödande aktivitet jag kan tänka mig.



Bilder via audreyhepburncomplex.

in love and masturbation.

Är det normalt att prata onani med sin partner? Jag måste verkligen inte veta egentligen. Bara en grej jag tänkte på. Jag är ju inte så rutinerad när det kommer till relationer. Men lite pryd är jag. Sådär lagom. Antar jag. Eller så beror det kanske på vem jag pratar med. Jag har en väldigt udda egenskap som gör att jag ibland, sådär sporadiskt, gärna adopterar motsatta personlighetsdrag till den jag träffar på. Det har jag från min mor. Det visste ni minsann inte om mig. Nu måste jag hitta på något annat stört att hålla hemligt. Så jag har absolut inga problem att prata onani. Så länge du har det. Annars kanske det blir svårt..





f: vogue germany october-10

Jag är sjukt nervös inför högskoleprovet imorgon. Skönt att kunna luncha med San, det blir höjdpunkten på dagen. Jag hoppas jag slipper springa på någon annan jag känner bara. Det har jag inte nerver till.

Vikten av att lura sig själv innan man försöker lura någon annan.


Har du någonsin funnit dig i en situation där ord trillar ur din mun samtidigt som dina egna ögonbryn höjs, din panna rynkas och din mun kröks, i en opassande och frågande grimas? Reflexen, som styrde tungan under denna bråkdel av sekund som föregick insikten av meningen som formats och planlöst trillat ut ur munnen och in i den ljudliga verkligheten, visste att orden var lämpliga för situationen. Den visste vad som borde sägas och såg till att det sades. Men tog den hänsyn till vad du faktiskt tänkte eller kände? Fick du den minsta tid på dig att anpassa kroppspråk eller ens ansiktsuttryck? Blick eller samtalston? Icke!

Men man kanske ska vara tacksam för den där artighetsreflexen. Nog är det betydlig bättre att automatiskt säga något artigt man inte menar, än att automatiskt säga precis vad man tänker. Artigheter kan man utveckla med ärliga och genomtänkta åsikter utan problem, det är svårare att övertyga någon om att en spontan tanke inte kom från en djup och ärlig (läs ond) plats.

Om någon vågat sig på att gissa så handlar det än en gång om relationer. Hade jag lyckats hålla den här bloggen anonym hade den haft riktigt bra datingblogg-potential. So much drama. Mina två läsare får köpa mina memoarer när jag dör. Ni kan ju köpa hälften var och låna varandra era respektive halvor. Jag tror det når sitt slut i år i alla fall. Dramat. Så nu får jag snart hitta något annat att suga inspiration ifrån.

Åter till ofrivilliga meningsbildningar. Boy says: "Jag kommer att sakna dig", Girl automatically replies: "Jag kommer att sakna dig med". I min väldigt systematiska analys menar mitt försvar att oddsen för att Girl vid något tillfälle, möjligen till och med i en relativt snar framtid, kommer att sakna Boy, är fullt acceptabla. Det är, som man gärna säger, mycket möjligt. Så det är därmed absolut ingen automatisk lögn. En automatisk artighet, ja, men med goda skäl. Boy är tydligen en hyvens kille och förtjänar all världens bekräftelse.

För Girl känns det som att det som vanligt kommer ta ett halvår som minst och ett år som mest innan fyrverkerierna börjar spraka. Vad är det då som gör att Boy kan mena en sådan sak i ett stadie som är alldeles för snart för Girl? Efter noga undersökning är det tydligen vad man kallar fullt normalt. I begynnelsen av en relation ska man, generellt sett, bli förälskad, tätt följt av kär, och avrunda med villkorslöst galen. Sedan följer en avfasning och det lugnar ner sig till ett varmt och mer verklighetsbaserat gullstadie. I regel händer detta när man träffar någon helt underbar, som har allt det där och som man verkligen kan se sig själv tillsammans med. Det ska hända, och det händer tydligen alla andra. Då kan man ju undra...

...vad fan är det för fel på mig?

To know me as hardly golden Is to know me all wrong.

Kärlek, för mig, är något väldigt fysiskt. Känslor, impulser, kemiska reaktioner. Även det intelektuella utbytet i form av konversationer och diskussioner handlar om att provocera, att inspirera och att reagera på känslor. Kärlek, för mig, är något som i högsta grad ska, och får lov att ockupera en stor del av mina tankar. Men enbart i syfte att provocera och inspirera känslor.

Känslor. Vi beskriver gärna abstrakta känslor, som exempelvis kärlek, genom att relatera till kroppsliga fenomen. Fjärilar i magen. Hjärtat rusar. Kinderna blossar. Allt för att uttrycka intensiviteten av känslan. För allt det här händer ju i kroppen när man är kär. Det låter nog lagom grundskolepedagogiskt, men för mig är det lika självklart som nödvändigt. Man vill bli skakis, mållös, fnittrig, impulsiv, uppfylld av värme och glädje. Man vill till och med bli irriterad, arg, ledsen, förbannad. Sårad. Vilken känsla som helst går bra, så länge den slår ut ens förnuft och engagerar hela ens väsen.

De positiva känslorna understödjer välbefinnande och energi. De negativa känslorna är ekvivalenta, ur den uppfattning att de driver en och erbjuder en känsla av mening och värde. Man är en del av något. De negativa känslorna är en väldigt enkel tillflyktsort när man desperat vill känna något men inte riktigt nått fram till förälskelse. Många gör detta misstaget i inledningsfasen av en relation. Får man inget känsloutbyte utav relationen så skapar man sig det genom vädjan, provokation, eller rentav seperation. Det blir så viktigt att känna något att det spelar slutligen ingen roll vad.

Vad är då problemet med inställningar som den här? För jag är övertygad om att alla känner väldigt olika inför vad kärlek är. Den måste inte tvunget vara en cykel av trivialitet och katarsis. För många är det bara en så kallat nyförälskelse som är så stundvis överväldigande, och den varar oftast inte mer än några månader, eller som mest i ett par år. Är det en form av missbrukarbeteende? Det ständiga sökandet efter mening och upprymdhet. En juvenil egoism där man inte inser en länk mellan andra människors känslor och sina egna.

När vi äntligen finner oss i en känsla som vi är bekväma i så låter vi oss uppfyllas av den och fokuserar på att njuta av den, utan, eller rent av hellre än att ta ansvar för andra människors känslor. För nog kan vi alla vara rörande överens om att kärlek borde handla om ett utbyte av känslor. Man ger och tar. Och om jag ständigt, och för så länge jag ämnar att vara med någon, fokuserar på att vädja till, engagera och provocera min partners känslor, så har jag tagit ansvar för att ge honom/henne mening och värde. Och jag kan förvänta mig att få detsamma tillbaka.

Jag menar inte att förespråka otrohet eller andra allvarliga saker som kan såra eller provocera. Men när jag, för att välja ett ledigt uttryck, gillar någon, så vill jag att den personen ska vara engagerad i känslor jag inspirerat. Jag vill att personen ska känna sig omtyckt, uppskattad, ompysslad, värdig, intressant, meningsfull, självsäker, inspirerad, upphetsad, upprymd, glad och energisk. Och även stundvis osäker, utmanad, hoppfull, längtande, undrande. Så fort jag lutar mig tillbaka och slutar att ge så kan spelet gå förlorat. För kärlek är lite av ett spel. Vinsten är att både älska och bli älskad, och inse att man själv har delat ansvar för båda.

ägd.

800kr "kontrollavgift" för att jag åkte på barnbiljett. Jag mötte tågvärdinnan från helvetet idag. Hon sitter förmodligen och googlar sig själv, eller kanske mitt namn, nu efter arbetstid, och tar på sig själv till det här inlägget. Å ena sidan anser jag att hon gör sitt jobb djävulskt bra. Hon är nästan överkvalificerad för att klampa runt i fotriktiga skor och trakassera ungdomar. Jag tänker mig kanske att en anställning hos Mossad skulle kännas mer trivsam och adekvat. Å andra sidan tycker jag synd om henne som tar sitt jobb på så stort allvar. Som blir ett med företagsprofilen. Överbeskyddande mamma till policyn. Jag fann mig undrandes över huruvida hon kanske känner sig hämmad i sängkammaren. Hård i magen. Mobbad på lunchrasten. Jag tycker hon borde ta Johan Glans mammas råd, för sin egen och alla resenärers skull.

Needless to say, hon skrämde skiten ur mig. Hon var riktigt jävla grym. Jag kommer då aldrig mer åka på barnbiljett.

Till samtliga företag som bedriver kollektivtrafik, ingen nämnd ingen glömd, vill jag ta tillfället i akt och utnyttja tryckfriheten. Jag anser att ni är ohyggliga små monster som kunde gjort en enormt större skillnad för miljön, men väljer att tjäna hutlösa pengar på något så essentiellt som transporten av människor. Den rödgröna oppositionen vill satsa 101 miljarder på järnvägen fram till och med år 2021. Det är bara 15% mer än vad den nuvarande regeringen vill satsa. 101 miljarder. Skattepengar. Från dina fickor. Det som blir över i plånboken ska du betala biljetten med. En dryg 200-kronorshistoria för att åka tvärs över Skåne och tillbaka.

1060kr/månad kan man komma undan med som pendlare. Och det är definitivt billigare än att bo på ena sidan av Skåne och jobba på andra sidan, och ta bilen fram och tillbaka varje dag. Bilen kostar, bensinen kostar. Men äger en bil och betalar skatter, avgifter och service, det gör väl de flesta ändå? För ofta lönar det sig att ta bilen. Och vem pendlar på det sättet?

Och är det någon av de ledflexande blodsugarna som har en tanke på att jämföra sig med de andra bolagen? Det största bolaget har ungdomspriser fram till och med 25 år. Men jag tycker att det fattas priskategorier. Jag tycker att de som inte äger bil, men som äger och brukar cykel och kollektivtrafik som regel, ska åka minst lika billigt som ett barn. Inte fan ska man behöva betala extra för cykeln på tåget heller!

Åt helvete med att det ska vara lika för alla när vissa människor är lite mer ryggradslösa än de flesta andra.


Jävla i-landsproblem. Det här är min blogg, jag spyr hur mycket galla jag vill. Men man kanske skulle sluta gnälla nu.
Nu när man är vuxen..

since we're being frank.

Finns det ett utgångsdatum för fåniga nostalgitrippar? Är det när man har gått från att avfärda dem med förnuft, till att uppslukas av dem, och sedan tillbaka till förnuft igen?

En nostalgitripp kan vara en försäkran om att ett flertal år av ens liv inte enbart ska reduceras till en erfarenhet, utan även minnas. Men det kan också vara ett envist droppande av en kran, i en dröm någonstans, långt borta. Man söker febrilt efter den ett par nätter i månaden. Tills en dag då man finner den, och antingen smäller igen den eller låter vattnet forsa ut tills man står med vatten upp till knäna och önskar att man bara låtit det förflutna flyta undan.

Vissa lägger hurtigt på locket, medan andra sprider ut bevisen och hoppas att kanske stöta på dem igen, kanske inte. Själv har jag varit det sistnämnda, men har med tiden övergått till att lägga undan allt i takt med att det återfinns. Det är som saker från en annan dimension, de hör inte hemma här.

Så när är man redo att göra av med den sedan länge döda kaktusen, den sönderburna tishan och bitterheten, som följer alla svåra seperationer? Ingen aning egentligen. Det är något man bara känner en dag, och fortsätter känna tills man har mod nog att göra det. Det känns både dumt och skönt att veta att man är sin egen största motvind i att gå vidare.

Så vad är det som gör att man så gärna ser positivt på det som varit, och så skeptiskt på det som komma skall? Kanske har man lärt sig av sina erfarenheter och vill samtidigt ha kvar sina minnen. En sak är i alla fall säker.
- Vissa lär sig absolut ingenting alls.

det har jag inte med att göra: det borde jag inte ha att göra med.

Jag har nyss kommit till insikt med en sak. I flera år har jag försökt medla mellan mina föräldrar när de bråkar. Särskilt de senaste par åren. Anledningen till att det eskalerat har varit att jag anser mig blivit bättre på kommunikation, på en nivå som överskrider mina föräldrars generella kunskap och färdighet i ämnet. Det här är inget jag applicerat och dragit nytta av i mitt liv för övrigt, utan bara något jag i detta ögonblick inser är en dominerande faktor i varför jag konstant lägger mig i mina föräldrars gräl. Jag antar att det började med en stark vilja att förändra min egen situation, där jag ofta blev tvungen att lyssna till, och lida av konsekvenserna av, att de bråkade. Även då jag är en självcentrerad person har jag också ett otroligt lättstött samvete och blir väldigt illa berörd av vissa situationer där andra far illa. Och det är en annan anledning till att jag fortsatt medla, och, har jag trott, hålla ihop mina föräldrar.

Det är inte bara antalet gånger jag lägger mig i som har eleverats, utan även konflikttillfällena har ökat i antal och intensifierats. De djupare rotade problemen, som deras bristande kommunikation och klena hänsyn till varandra, diskuteras allt oftare. Ibland har det gjort mig upprymd att höra detta. Det har först låtit som att de äntligen inser att de måste gå till botten med allt och sluta tassa runt gröten. Men sen hör jag hur diskussionen mynnar ut i samma gamla meningsutbyte om 30-åriga ytliga irritationsmoment. Vid den punkten har jag undrat om de verkligen inte ville prata om det där viktiga för att det var för jobbigt, och så har jag hoppat in med en hjälpande hand igen och styrt samtalet i, vad jag har trott varit, rätt riktning.

Jag har inte riktigt lyckats se mig själv som en objektiv vinkel, utan kastat mig in, med huvudet före, som en tredje part i deras konflikter, fast utan den emotionella pressen. Jag har frågat, påstått, rättat, konfronterat, upphöjt, tonat ner, accentuerat, avvärjt, lockat fram, kringgått, ledsagat, tystat, provocerat och till min bästa förmåga försökt styra, ordna och hantera deras meningsskiljaktigheter, till den grad att jag själv blivit så påverkad och urlakad av deras djupare problem att jag snart vill ta över dem själv. Fixa, rätta till och gå ifrån.

Jag har inte bara varit högfärdig och hänsynslös mot mina föräldrar, jag har också, upprepade gånger, tagit ifrån dem det enda de har tillsammans som ingen annan kan förstå eller uppleva. Deras privata kommunikation. Jag har försökt ersätta den med mina högtravande ord och smarta frågeställningar. När jag försökt få dem att uppskatta och ta hänsyn till varandra, har de bara tagit åt sig verktyg för att lyfta fram det de själva gör bra. Har jag försökt få dem att kritiskt granska sig själva och sitt eget beteende har de använt det för att se saker i varandra som de aldrig sett tidigare. Och det har övervägande varit negativa saker de plockat fram. Vad annat kan man förvänta sig se i stridens hetta.

De har båda varit så desperata i sin önskan att få löst sina ytliga problem att de svalt, med hull och hår, mina burdusa anklagelser om att deras problem är så djupt rotade att det är meningslöst att skrapa på ytan. När allt de verkar vilja är att ha sin strävan efter att få det lite bättre tillsammans, hela tiden. På egen hand.

Hur vågar jag? frågar jag mig själv just nu. Hur kan jag varit så hänsynslös och dryg, i mitt dåliga samvetes namn? Det har gått så långt att jag nu tror att all deras kommunikation underlättas av att jag är i närheten. Att de mår bäst med varandra när jag är där. Som en slags övervakare som håller borta deras dåliga sidor från varandra. Var har jag fått energin ifrån till att vara en stöttande mur i deras 35+åriga förhållande? Hur kan jag ha varit så korkad och fåfäng?

Det bästa av allt är egentligen lättnaden. Idag städade jag upp efter ett raseriutbrott, men efter det gick jag därifrån. Jag lyssnade inte ens till mer än inledningen av grälet, jag stängde dörren om mig och satte igång musik. Efter ett tag kallade mamma på mig, hon var matt och rödgråten, men lugn. Hon och pappa skulle åka iväg tillsammans. Sedan de kom hem har de varit mer kärleksfulla, glada och öppna med varandra än jag sett dem på väldigt länge. De till och med kommunicerar ordentligt enligt mina mått och visar lite extra omtanke och hänsyn. Dessutom tog de tillsammans tag i det ytliga problemet som var orsaken till deras gräl.

Och mitt självupptagna jag slipper ångest och frustration.
Tack för tipset, San. Detta skulle jag gjort för länge sedan!

"på vilket sätt ska man assimilera sig?"

Här är en intressant fråga jag velat skriva om länge. En dag ska jag göra det, men just nu är jag intresserad av att veta vad andra tycker och tänker om det. Titta på videon som är en intervju med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson från 2008 i muslimsk tv på SVT.



  • Jag undrar om man bör se de så kallade "yttre attributen", vilket jag förmodar här är kläder, som något religiöst eller som något kulturellt?
  • Efter du har besvarat det undrar jag hur du hade förhållt dig till andra levnadsregler, en annan kultur och ett annat mode än vad du är van vid, om du bestämt dig för att leva på en annan plats på jorden?
  • Och även - hur hade du förhållt dig till andra levnadsregler, en annan kultur och ett annat mode än vad du är van vid, om du behövt flytta till och leva på en annan plats på jorden?

Tacksam för kommentarer!

RSS 2.0