gjort är gjort, kommer aldrig igen.


Det är så få människor som verkar ha förstått att psykiska störningar inte längre är en ursäkt till att bete sig som svin. Vi har kommit så långt i den medicinska utvecklingen att det finns ett litet piller för det mesta och de flesta. Ta ett, för helvete. Ta ett litet piller och känn snart hur du blir lite gladare, lite mer medveten och lite mer dräglig för din omgivning. Fuck, ta hundra jävla piller, jag vill inte bry mig. Alla gör det. Det är väl ingen som pinar sig igenom en huvudvärk idag. Eller en sömnlös natt. Finns det ett botemedel så vill vi ha det. Äta det, svälja det, knapra det, inhalera det. Få åkommor går säkra från de överfulla medicinskåpen. Från barskåpen, från gymmen, från arbetsplatserna. Men tänk om de där borderlinepsykotiska, schizofrennarcissistiska människorna som aldrig sökt hjälp kunde ta och göra det. Så att andra kunde besparas huvudvärken och sömnlösheten och pinan som följer en relation med en emotionell berg&dalbana. Det finns inga piller som hjälper för de som faller offer för hjärtlöshet.

Je ne suis pas une salle.

f: Pavlunka

Ibland känner jag mig lite som ett väntrum. Folk stiger in, stampar av sig skorna och ser sig glupskt omkring. De kanske trampar runt lite otåligt innan de obesvärat slår sig ner i en soffa, där de tar så mycket utrymme att väldigt lite annat får plats. Tunga ytterkläder hängs av där det passar och inte passar. Stora väskor rullas och kånkas runt och släpps skoningslöst ner på mitt ärrade plastgolv. Det småpratas lite grann. Mest tomma ord och en och annan vardaglig lögn uttrycks. Folk bläddrar runt i mina ömtåliga och rysligt medfarna veckotidningar. Då och då ser de kanske något de vill ha och river skoningslöst ut några urklipp och stoppar ner det i sin egen ficka, utan någon som helst avsikt att någonsin ge tillbaka det.

Efter en stund, ibland känns det som en evighet och ibland som ett ögonblick, blir det deras tur. Deras tur att att gå vidare eller kanske bara att gå hem, eller någon annanstans. Till ett annat rum som kanske känns mindre som ett väntrum och mer som ett vardagsrum med anslutande matsal. Eller kanske ett mysigt litet studentrum med foton på väggarna och en juvenil längtan i luften. Eller kanske en fasligt massa andra rum som gör det väldigt svårt att inte komma tillbaka till mig ibland och vänta lite. Trampa runt lite. Ta upp lite plats och riva itu och ta lite. Men de går alltid igen. Smäller igen dörren. Ibland med ord som gör ont, ibland i tystnad. Och jag kan inget annat göra än att gapa i tomhet. Jag är ju trots allt bara ett rum.
Ett rum som väntar.

changing my perfume.

Jag måste göra något drastiskt åt mitt hår. Jag är minst lika sugen på att låta det växa sig långt som att klippa en kort, spretig, asymmetrisk page med gradering i nacken igen. Vad tycker folk?
RSS 2.0