Jag har börjat uppskatta grannen som väcker mig varannan fredag med sin ohyggliga heavy metal-musik. Med en bultande och skramlande basrytm under fötterna, när jag försiktigt, även då jag vet att jag kommer slå knät i soffbordet förr eller senare ändå, kravlar mig ur soffan som blivit mitt andra hem, känner jag mig upplyft av vetskapen att det faktiskt är fredag. Och han sviker mig aldrig. Jag säger han, för jag föreställer mig en singel, ung, trimmad men inte för muskulös, mörkhårig kille med spretiga lockar och ett bländande leende. Jag undrar om han tyckt det var creepy om hans grannes yngre syster knackade på dörren en fredagsförmiddag med en paj och en flaska vin. Det som hindrar mig att göra det är inte min respekt för jantelagen, så mycket som att med min vanliga tur hade det mer troligen varit en man i 40-års åldern med långt hår och runda glasögon som öppnat dörren. Iförd endast en för kort reklam-t-shirt och boxershorts, förmodligen i satin med pentagram på, som kasat så långt ner från höften, på grund av den så perfekt konvexa magbulan, att det enda som håller dom uppe är den statiska elektriciteten från hans rikliga kroppsbehåring.

Jag orkar ändå inte baka någon paj..

haha.. seriöst.