Tillbaka till startsidan

jag är en mjukis. en djupt störd mjukis.

f: meagan

Jag känner mig riktigt nere. Det har bara kommit över mig lite då och då de senaste dagarna. Jättejobbigt. En känsla av medlidande. Empati. Ångest. Jag klarar inte av när svaga, små, älskvärda varelser far illa. Det kan handla om barn i en ångestladdad svensk film, en gammal farbror som det står om i dagstidningen, en överkörd igelkott.. Eller bara hjärtliga människor i vardagen som ställs inför en obekväm situation. Jag mår stundvis dåligt i dagar, ibland veckor. Mitt samvete tar sig god tid att glömma, som om allt vore mitt fel. Ett fåtal gånger glömmer jag det aldrig riktigt. Som när jag hörde en historia om hur några ungdomar gjort sig vänner med en hemlös gammal alkoholiserad man, för att senare håna honom och kasta mat på honom. För sitt eget nöjes skull. Fruktansvärt. Eller alla hemska youtubeklipp man fått skickat till sig, videosekvenser av militärer som hånar oförstående barn och torterar hundar.

Nu har jag ju lyckats lägga det där bakom mig. Jag har gradvis kommit till insikt att jag inte är att beskylla för dessa inhumana handlingar, inte heller kunde jag ha förhindrat det. Men så tittade jag på tv häromdagen. Jag började titta på ett avsnitt av en serie jag inte sett förut. Dirt. Den verkar följa redaktionen på en skvallertidning. Främst tidningens ledande paparazzifotograf. Som är gravt schizofren. I en sekvens kommer han hem till en genomsökt och trashad lägenhet. Och sin skrikande kattunge som gömmer sig i badkaret. Mitt hjärta brast innan jag fått se det lilla livet och jag började frenetiskt leta efter fjärrkontrollen för att byta kanal. Försent. Men kisen var okej, inte en skråma, bara skrikandes och väldigt glad att se sin husse. Jag pustade ut och kände ett varmt lyckorus pulsera i magområdet, en skön ersättning av den knutna och sugande känslan som funnits där för bara några få sekunder sedan.

Men inte fan kunde de lämna det där, de sadistiska helvetetssända kräken..!-.-
I slutet av scenen, med katten frenetiskt jamande och kurrande i famnen, knäböjer husse vid ett bedårande foto av lilla kisen. Som uttrycker sin desperata förtvivlan:
"Var var du? Jag kallade och kallade, varför kom du inte?"


D'X !!!! (böl...)

Kommentarer
Postat av: SAn

Haha, aww gumman. När man känner så, så kan man ju alltid googla en massa kisebilder så mår man genast bättre :).. Eller tänka på sötnötarna Alice, Fritz och Elliot. Det gör jag ofta och då blir jag så varm i hjärtat. Även om jag inte skulle tvekat en sekund på att göra dom dagarna ogjorda när vi gav bort dom.. buhu :( Nu blev jag med liss..... :(

2010-05-29 @ 13:00:08
URL: http://www.mynameissan.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0