Jag känner mig riktigt nere. Det har bara kommit över mig lite då och då de senaste dagarna. Jättejobbigt. En känsla av medlidande. Empati. Ångest. Jag klarar inte av när svaga, små, älskvärda varelser far illa. Det kan handla om barn i en ångestladdad svensk film, en gammal farbror som det står om i dagstidningen, en överkörd igelkott.. Eller bara hjärtliga människor i vardagen som ställs inför en obekväm situation. Jag mår stundvis dåligt i dagar, ibland veckor. Mitt samvete tar sig god tid att glömma, som om allt vore mitt fel. Ett fåtal gånger glömmer jag det aldrig riktigt. Som när jag hörde en historia om hur några ungdomar gjort sig vänner med en hemlös gammal alkoholiserad man, för att senare håna honom och kasta mat på honom. För sitt eget nöjes skull. Fruktansvärt. Eller alla hemska youtubeklipp man fått skickat till sig, videosekvenser av militärer som hånar oförstående barn och torterar hundar.