Man har hört mardrömshistorier om alla problem som kan medfölja. Som om att blöda konstant i en vecka inte skulle vara nog. Migrän, illamående, yrsel, smärta, vallningar, instabilt humör. Min stackars lillasyster har varit sängliggande i smärtor ett par gånger. Naturen är grym. Själv har jag, peppar peppar, till stor del sluppit undan. Men idag gick det upp för mig varför jag de senaste dagarna har nära på gråtit till minnet av en fiktiv mans schizofrena föreställningar av sin pratande katt. The bitch is back. Jag inser att det kan ha att göra med att jag borde bytt den där staven i februari. Det artificiella hormontillskottet har sakta sinat och nu verkar det uttömt. Domningar, stickningar och folks höjda ögonbryn kan inte längre ursäktas med att den läskiga pinnen under huden fyller en funktion. Den är nu bara en läskig pinne.