det har jag inte med att göra: det borde jag inte ha att göra med.
Jag har nyss kommit till insikt med en sak. I flera år har jag försökt medla mellan mina föräldrar när de bråkar. Särskilt de senaste par åren. Anledningen till att det eskalerat har varit att jag anser mig blivit bättre på kommunikation, på en nivå som överskrider mina föräldrars generella kunskap och färdighet i ämnet. Det här är inget jag applicerat och dragit nytta av i mitt liv för övrigt, utan bara något jag i detta ögonblick inser är en dominerande faktor i varför jag konstant lägger mig i mina föräldrars gräl. Jag antar att det började med en stark vilja att förändra min egen situation, där jag ofta blev tvungen att lyssna till, och lida av konsekvenserna av, att de bråkade. Även då jag är en självcentrerad person har jag också ett otroligt lättstött samvete och blir väldigt illa berörd av vissa situationer där andra far illa. Och det är en annan anledning till att jag fortsatt medla, och, har jag trott, hålla ihop mina föräldrar.
Det är inte bara antalet gånger jag lägger mig i som har eleverats, utan även konflikttillfällena har ökat i antal och intensifierats. De djupare rotade problemen, som deras bristande kommunikation och klena hänsyn till varandra, diskuteras allt oftare. Ibland har det gjort mig upprymd att höra detta. Det har först låtit som att de äntligen inser att de måste gå till botten med allt och sluta tassa runt gröten. Men sen hör jag hur diskussionen mynnar ut i samma gamla meningsutbyte om 30-åriga ytliga irritationsmoment. Vid den punkten har jag undrat om de verkligen inte ville prata om det där viktiga för att det var för jobbigt, och så har jag hoppat in med en hjälpande hand igen och styrt samtalet i, vad jag har trott varit, rätt riktning.
Jag har inte riktigt lyckats se mig själv som en objektiv vinkel, utan kastat mig in, med huvudet före, som en tredje part i deras konflikter, fast utan den emotionella pressen. Jag har frågat, påstått, rättat, konfronterat, upphöjt, tonat ner, accentuerat, avvärjt, lockat fram, kringgått, ledsagat, tystat, provocerat och till min bästa förmåga försökt styra, ordna och hantera deras meningsskiljaktigheter, till den grad att jag själv blivit så påverkad och urlakad av deras djupare problem att jag snart vill ta över dem själv. Fixa, rätta till och gå ifrån.
Jag har inte bara varit högfärdig och hänsynslös mot mina föräldrar, jag har också, upprepade gånger, tagit ifrån dem det enda de har tillsammans som ingen annan kan förstå eller uppleva. Deras privata kommunikation. Jag har försökt ersätta den med mina högtravande ord och smarta frågeställningar. När jag försökt få dem att uppskatta och ta hänsyn till varandra, har de bara tagit åt sig verktyg för att lyfta fram det de själva gör bra. Har jag försökt få dem att kritiskt granska sig själva och sitt eget beteende har de använt det för att se saker i varandra som de aldrig sett tidigare. Och det har övervägande varit negativa saker de plockat fram. Vad annat kan man förvänta sig se i stridens hetta.
De har båda varit så desperata i sin önskan att få löst sina ytliga problem att de svalt, med hull och hår, mina burdusa anklagelser om att deras problem är så djupt rotade att det är meningslöst att skrapa på ytan. När allt de verkar vilja är att ha sin strävan efter att få det lite bättre tillsammans, hela tiden. På egen hand.
Hur vågar jag? frågar jag mig själv just nu. Hur kan jag varit så hänsynslös och dryg, i mitt dåliga samvetes namn? Det har gått så långt att jag nu tror att all deras kommunikation underlättas av att jag är i närheten. Att de mår bäst med varandra när jag är där. Som en slags övervakare som håller borta deras dåliga sidor från varandra. Var har jag fått energin ifrån till att vara en stöttande mur i deras 35+åriga förhållande? Hur kan jag ha varit så korkad och fåfäng?
Det bästa av allt är egentligen lättnaden. Idag städade jag upp efter ett raseriutbrott, men efter det gick jag därifrån. Jag lyssnade inte ens till mer än inledningen av grälet, jag stängde dörren om mig och satte igång musik. Efter ett tag kallade mamma på mig, hon var matt och rödgråten, men lugn. Hon och pappa skulle åka iväg tillsammans. Sedan de kom hem har de varit mer kärleksfulla, glada och öppna med varandra än jag sett dem på väldigt länge. De till och med kommunicerar ordentligt enligt mina mått och visar lite extra omtanke och hänsyn. Dessutom tog de tillsammans tag i det ytliga problemet som var orsaken till deras gräl.
Och mitt självupptagna jag slipper ångest och frustration.
Tack för tipset, San. Detta skulle jag gjort för länge sedan!
URL: http://miliaslaviida.blogspot.com
Jag uppskattar att du skrivit detta, så att jag kunnat läsa. Även om jag är en del av familjen och bor under samma tak, känns det annorlunda att få höra det på 'utsidan' = att detta inte bara händer när jag är hemma.
Det kändes bra att läsa detta! Vet nästan inte vad jag ska kommentera mer än detta.. Men vad var det som hände egentligen?
Förresten. Jag är bara ett samtal ifrån om det är något, det vet du? Och jag hade uppskattat ett samtal om du är upprörd, jag är trots allt lillasyster! :)
(dock ingen laddare med mig denna helgen. Men alltid annars, haha.. ^^ )