Jag fruktade för mitt liv den första morgonen innan jobbet då jag var tvungen att ta min fallfärdiga best på hjul, från bostadsområdet vid Jysk, där jag huserade i Sans lägenhet, genom hela Ystad centrum, skramlandes och gnällandes över kullerstenen, till stationen och tåget. Att jag sedan pustade ut när jag hoppade av i Gärsnäs, då jag äntligen samlat mig efter denna skräckresa, fick jag snart ångra. Växeln var orubbligt fast i trean. Då jag sedan, för kung och fosterland, kropp och själ, tro, hopp och kärlek, kämpade mig fram över ohyggliga uppförsbackar, och långa raksträckor utan vila, längtade jag tillbaka till den skumpiga och dödsretande nerförsbacken i Ystad. Och det trots att bromsarna inte fungerade något vidare. Vid den sista nerförsbacken på väg till jobbet såg jag varje morgon hur en ny bit av den eroderande skärmen till cykelkedjan slets av i vinden och for som en ilsken missil mot den mötande trafiken. Och mitt liv passera i revy.

Och vad är det egentligen med lastbilschaufförer och deras signalhorn? Ser mitt krampaktiga grepp och skräckslagna anlete inte farligt ut nog, utan det överväldigande överraskande dånandet av en malplacerad mistlur på 130dB? Är han rädd att jag ska somna vid styret?

Bra tänkt om du hoppade direkt hit efter de första två meningarna.

+11kg sedan jag flyttade tillbaka hem från Ystad, och jag måste tillägga att 10 av dom måste ha skett det senaste året. Det är väldigt intressant att känna hur jag förändrats. Min attityd har förändrats, jag har länge tyckt bättre om min kropp och har inte varit lika kritisk mot den som när jag var jättesmal. Man kan säga att jag känt mig tjockare ju smalare jag varit. Hur dumt är inte det? Och jag känner igen det i vänner och bekanta. Vad är det som gör att vi vill förfina något som redan är bra? Jag tror att svaret på den frågan är att vi aldrig vill bli klara med oss själva. Att det egentligen är ett mål vi vill ha och inte ett resultat. Som den muslimska butiksägaren i Paolo Coelhos Alkemisten, som inte ville resa till Mekka när möjligheten öppnades för honom.

Skillnaden är väl att vi vill också sträva, vilket gör att vi flyttar fram våra mål hela tiden. Och det kan vara en bra sak. Men det kan också bli farligt. Ibland kan vi nå ett mål och inse att vi klarar mer än vi ursprungligen trott, vilket är fantastiskt. Fast det är efter den punkten det kan börja bli svårt att veta sina gränser. Jag beundrar i vilket fall de som strävar. Jag vill också sträva. Ofta har jag svårt att ens komma från stadiet då jag planerar min strävan, haha. Särskilt nu när jag kunnat försvara vad jag ser i spegeln varje morgon, eftersom jag gillat det. Handuppräckning om du betraktar dig själv naken/i underkläder framför spegeln varje morgon! *hand*

Min poäng är (tror jag, jag vet aldrig riktigt) att det är klokt att ha mål. Och det är modigt att sträva för att nå dem. Jag har tänkt komma i en ännu för liten klänning till midsommar och komma i bättre form igen. Jag kan ju inte gå runt naken jämt.

Det som höll mig i form 2008: En balanserad kost...

...och det målmedvetna tänket.