Jag lyssnar på Beatles covers och känner lite ångest inför att missa Siesta. Egentligen är jag inte ens särskilt sugen. Människorna jag såg på väg dit igår såg så små ut. Inte för att lilla jag inte skulle smälta in. Men hur kul är det att känna sig för gammal för något? Det förstärks markant av det faktum att min lillasyster är där och inte jag. När tog kidsen över ensamrätten till Siestafestivalen? Och varför? Det känns orättvist, det är faktiskt min favoritfestival. Det är precis lagom många bra band för att man ska hinna festa på campingen. Det är ju gemenskapen där man vill åt. Och på ingen annan festivalcamping festas det så hårt, så mycket och så länge. Jag är inte redo att lämna bort det. Man kan väl samsas?