Inatt drömde jag mardrömmar. Det var inte så länge sedan sist, jag hoppas verkligen att det inte är början på en ny period av dem. De skrämde mig inte så mycket inatt. De var mest irriterande. Mina täcken fick liv och blev tunga som bly. Vid ett annat tillfälle vaknade jag i taket av mitt rum och kände mig.. ja, irriterad. Men det var klart intressant att se mitt rum där uppifrån. Fantastiskt vad hjärnan kan konstruera i fantasin. Det är lika verkligt som verkligheten själv. Alla sinnen är engagerade och allting finns där. Den enda skillnaden är osannolikheten. Jag har oftast samma medvetna känsla när jag drömmer mardrömmar. Att det är någon som spelar mig ett drygt spratt och att jag kan vakna när jag vill. För det mesta kan jag vakna direkt, ibland tar det en stund. Men så länge den känslan består så är jag inte så farligt rädd. Det är först när jag lyckats vakna till ordentligt.. och inser att jag är ensam.. att det är min egen hjärna som spelar mig spratt.. Det är först då jag blir rädd.