Tillbaka till startsidan

Je ne suis pas une salle.

f: Pavlunka

Ibland känner jag mig lite som ett väntrum. Folk stiger in, stampar av sig skorna och ser sig glupskt omkring. De kanske trampar runt lite otåligt innan de obesvärat slår sig ner i en soffa, där de tar så mycket utrymme att väldigt lite annat får plats. Tunga ytterkläder hängs av där det passar och inte passar. Stora väskor rullas och kånkas runt och släpps skoningslöst ner på mitt ärrade plastgolv. Det småpratas lite grann. Mest tomma ord och en och annan vardaglig lögn uttrycks. Folk bläddrar runt i mina ömtåliga och rysligt medfarna veckotidningar. Då och då ser de kanske något de vill ha och river skoningslöst ut några urklipp och stoppar ner det i sin egen ficka, utan någon som helst avsikt att någonsin ge tillbaka det.

Efter en stund, ibland känns det som en evighet och ibland som ett ögonblick, blir det deras tur. Deras tur att att gå vidare eller kanske bara att gå hem, eller någon annanstans. Till ett annat rum som kanske känns mindre som ett väntrum och mer som ett vardagsrum med anslutande matsal. Eller kanske ett mysigt litet studentrum med foton på väggarna och en juvenil längtan i luften. Eller kanske en fasligt massa andra rum som gör det väldigt svårt att inte komma tillbaka till mig ibland och vänta lite. Trampa runt lite. Ta upp lite plats och riva itu och ta lite. Men de går alltid igen. Smäller igen dörren. Ibland med ord som gör ont, ibland i tystnad. Och jag kan inget annat göra än att gapa i tomhet. Jag är ju trots allt bara ett rum.
Ett rum som väntar.

Kommentarer
Postat av: San

Jättefint skrivet gumman! Lite ledsamt dock.. Det är bara att vänta på att rätt person stampar in.. :) puss <3

2010-01-31 @ 13:25:22
URL: http://Www.mynameissan.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0