den som dör får se.
Känner mig väldigt tillgänglig. Blir uppringd av The Studio i tid och otid och erbjuds gratis sminkning och fattig hårstyling. Om man säger att man precis pratat med dem så ringer de kanske inte igen. Jag testade det. Det har fungerat i några timmar än så länge. De säger jämt att de fått numret av en vän till mig. Jag tycker inte att det är särskilt vänligt att ge ut någon annans telefonnummer utan att fråga först.
Igår fick jag anonyma sms av någon som verkligen inte ville uppge något namn, inte ens efter att jag bett snällt. Oartigt. Inte ens efter att jag uttryckt min irritation. Obehagligt.
Löjligt hur paranoid jag kan vara över att mitt telefonnummer ska vara privat samtidigt som jag vill att en stor portion personliga tankar ska vara för allmän beskådning. Sanningen är att jag tycker om att min telefon inte ringer så mycket. Att jag inte får så mycket sms. Det är irriterande med ringsignaler och sms-vibrationer. Sällan innehåll eller samtal, jag tycker bara inte om att bli tvångskontaktad om jag händelsevis inte vill just då. Ibland blir jag sprudlande glad när det piper och plingar i väskan men oftast rusar hjärtat bara obehagligt fort. Mina nerver förbereder sig på en liv-eller-död-situation varje gång. Varför måste man vara så nåbar numer? Jag tycker om små anspråkslösa mail. Och att träffas över chaithe eller kaffe. Kommer du dö imorgon och måste därför smsa mig, på en gång, omedelbums, anonymt dessutom, och upplysa mig om att jag är snygg? Om du skulle dö imorgon kommer jag ju aldrig veta vem du var ändå.
Jag blev kanske glad också. Jag vet inte riktigt.. Borde jag bli det?
