Tjugofyra minuter tog det. Jag tittade på klockan strax innan och strax efter. Under tiden var jag ganska omedveten om min blick. Förmodligen har jag tittat på de kliniskt pedant skalade clementinskivorna som låg i en blomformation framför mig när samtalet äntligen var över. Vid ett tillfälle kom jag på mig själv med att ha slutat att andas. Efter det blev det jobbigt att andas ut och det kändes som ett cirkusnummer att försöka lyckas få ut lika mycket luft som gått in. Jag tror jag lyckades spara ihop tillräckligt med CO2 för att föda ett mindre växthus en hel sommar. Alternativt producera eget bubbelvatten på väg ner genom strupen. Det borde klassas som ekologiskt om något.

Pappa inledde med "på tal om jobb och så..". Det var tyst en knapp halv minut medan han bläddrade i en tidning som om han sökte efter något. Sen följde ett kort utlägg om något halvt komiskt, halvt allvarligt som han läst nyligen, i någon tidning han inte verkade hitta. Han använde ett annorlunda tonfall som antydde att detta inte var det han egentligen tänkt säga och det hade vädigt litet samband med "jobb och så..". Jag kände ett litet obehag, jag ville inte gärna diskutera något allvarligt så sent på kvällen, jag sover oroligt nog som det är. Men jag ville gärna ha kaffet som jag nyss blandat färdigt. Jag tar en sockerbit och ingen mjölk. Det måste vara bitsocker för jag vill gärna se på när det smälter. Men det får inte vara sånt gubb-bitsocker som har samma densitet som en gråsten och smälter ungefär lika snabbt som en. That's just cruel.

Jag kommer inte ihåg hur han började, inte heller riktigt hur det slutade. Han sa vid något tillfälle att det inte var hans mening att överraska mig och göra mig upprörd i att ta upp ämnet nu. Han tillade att han tänkt på det nyligen och kände att det var bättre att han tog upp det nu än att han gick med det i flera år och senare fick ångra att vi inte pratat om det tidigare. Jag svarade att jag först blivit väldigt arg. Väldigt, väldigt arg.. Men att jag förstod att han bara menade väl och att han gjorde rätt i att säga vad han tänkte på hellre än att hålla det inne. Det var nog svårt att avgöra vad jag tänkte och kände. Förutom ett nej tack till mer kaffe, som hade översvämmat min orörda kopp, så sa jag inte mycket mer.

I mitt huvud hände det saker dock. Pappa sa något om att han inte ville att jag skulle gå runt och tänka på det här. Jag vet inte om jag bara var i mitt huvud eller jag faktiskt sa det... jag kunde se allt det jag är stressad över, allt det jag tänker på just nu i en våldsam kollision med detta nya huvudbry... om du trodde att jag inte hade något att tänka på så behöver du inte oroa dig längre. Men egentligen är jag stor och stark nog för att ta ett samtal likt detta. Och de menar bara väl, mamma och pappa. Mamma var även närvarande en liten stund..

Alla slås vi i ansiktet av verkligheten ibland och det är viktigt att kunna ta smällen. Jag har mina egna sätt, jag stänger gärna av stundvis och låter de fantastiska krafterna av automatik ta över när det blir lite för jobbigt. Man får på så sätt i alla fall väldigt fint skalade och presenterade citrusfrukter. Och när det blir jobbigt med alla tankar som härjar helt okontrollerat och slåss med varandra om vilka som ska få studsa på mina nervtrådar så brukar jag försöka ersätta dom med en manisk tanke, som åtminstone är i singular och kanske därmed lite mindre jobbig.

Under hela denna påfrestande konversationen trallade en liten flicka obekymrat på i min hjärna:

"du ska få min gamla cykel när jag dööör, du ska få min gamla cykel när jag döör, för där uppe i hans rike kör man bara ner i dike, du ska få min gamla cykel när jag döör..."

Jag utlovar en kort uppdatering om tiden jag varit borta från bloggen inom det snaraste. Ikväll behövde jag bara skriva av mig.