Tillbaka till startsidan

i like me so much better when i'm naked, yeah.

Det är ingen hemlighet att jag lagt på mig en del det senaste året. Tredje fjärdedelen av 2008 var jag i toppform och hade tappat en del i vikt och omsatt rejält mycket fett till förmån för muskler. Det var den sommaren då jag än en gång fick lära mig att cykla, för att komma till och från sommarjobbet. Det gick sådär i början, får jag medge. Jag hade inte suttit på en cykel sedan mellanstadiet, och min grovmotorik har alltid varit usel. Jag höll på att köra ihjäl både mig själv och San under vår Gotlandsresa i början på sommaren (08). Det var tillräckligt för att övertyga henne om att det var bäst att hon skjutsade mig resten av resan.

Jag fruktade för mitt liv den första morgonen innan jobbet då jag var tvungen att ta min fallfärdiga best på hjul, från bostadsområdet vid Jysk, där jag huserade i Sans lägenhet, genom hela Ystad centrum, skramlandes och gnällandes över kullerstenen, till stationen och tåget. Att jag sedan pustade ut när jag hoppade av i Gärsnäs, då jag äntligen samlat mig efter denna skräckresa, fick jag snart ångra. Växeln var orubbligt fast i trean. Då jag sedan, för kung och fosterland, kropp och själ, tro, hopp och kärlek, kämpade mig fram över ohyggliga uppförsbackar, och långa raksträckor utan vila, längtade jag tillbaka till den skumpiga och dödsretande nerförsbacken i Ystad. Och det trots att bromsarna inte fungerade något vidare. Vid den sista nerförsbacken på väg till jobbet såg jag varje morgon hur en ny bit av den eroderande skärmen till cykelkedjan slets av i vinden och for som en ilsken missil mot den mötande trafiken. Och mitt liv passera i revy.

Och vad är det egentligen med lastbilschaufförer och deras signalhorn? Ser mitt krampaktiga grepp och skräckslagna anlete inte farligt ut nog, utan det överväldigande överraskande dånandet av en malplacerad mistlur på 130dB? Är han rädd att jag ska somna vid styret?

Bra tänkt om du hoppade direkt hit efter de första två meningarna.
+11kg sedan jag flyttade tillbaka hem från Ystad, och jag måste tillägga att 10 av dom måste ha skett det senaste året. Det är väldigt intressant att känna hur jag förändrats. Min attityd har förändrats, jag har länge tyckt bättre om min kropp och har inte varit lika kritisk mot den som när jag var jättesmal. Man kan säga att jag känt mig tjockare ju smalare jag varit. Hur dumt är inte det? Och jag känner igen det i vänner och bekanta. Vad är det som gör att vi vill förfina något som redan är bra? Jag tror att svaret på den frågan är att vi aldrig vill bli klara med oss själva. Att det egentligen är ett mål vi vill ha och inte ett resultat. Som den muslimska butiksägaren i Paolo Coelhos Alkemisten, som inte ville resa till Mekka när möjligheten öppnades för honom.

Skillnaden är väl att vi vill också sträva, vilket gör att vi flyttar fram våra mål hela tiden. Och det kan vara en bra sak. Men det kan också bli farligt. Ibland kan vi nå ett mål och inse att vi klarar mer än vi ursprungligen trott, vilket är fantastiskt. Fast det är efter den punkten det kan börja bli svårt att veta sina gränser. Jag beundrar i vilket fall de som strävar. Jag vill också sträva. Ofta har jag svårt att ens komma från stadiet då jag planerar min strävan, haha. Särskilt nu när jag kunnat försvara vad jag ser i spegeln varje morgon, eftersom jag gillat det. Handuppräckning om du betraktar dig själv naken/i underkläder framför spegeln varje morgon! *hand*

Min poäng är (tror jag, jag vet aldrig riktigt) att det är klokt att ha mål. Och det är modigt att sträva för att nå dem. Jag har tänkt komma i en ännu för liten klänning till midsommar och komma i bättre form igen. Jag kan ju inte gå runt naken jämt.


Det som höll mig i form 2008: En balanserad kost...

...och det målmedvetna tänket.

you make me go oooh.

Efter ett samtal med pappa fann jag lite ny energi. Han påminde mig om att det är Så ska det låta kl.20. Jag älskar Så ska det låta! Jag skäms inte för att erkänna det. Det är en utmärkt fredags-aktivitet! Även för singlar. Jag tänkte hur som helst använda den här energin till att laga en grym middag till min bror och brorsbarn. Jag tror han tyckte det lät awesome på telefon. Olyckligtvis var de redan halvvägs igenom efterrätten på Max. Men det är lugnt. Där är massor av pasta i kylen till mig. Jag gör alltid dubbelt så mycket pasta som behövs. Det är inte min mening, det bara blir så någon gång mellan då jag bestämt mig för att det räcker och då jag bestämt mig för att det är bättre med lite för mycket än lite för lite.

I varje fall fann jag ett nytt sätt att omsätta lite energi. Jag drabbades av en plötslig och obestridlig lust av att tvätta håret. I kallt/ljummet vatten. Det var så galet skönt. Ännu skönare än häromdagen då pannan dött där hemma och jag var tvungen att göra det. Så upplyftande och uppfriskande! Jag har en lista över saker som är minst lika bra som sex (don't ask) och det är skamligt att det inte stått med tidigare! Det påminner om den underbara känslan av svalkan i en pool, en iskall drink och en fläktande bris en varm sommardag. Dessutom får man grymma benmuskler av att böja sig framåt så länge. Feel free to quote that.

Ett glas billigt vin hade inte suttit fel. Vattnet här smakar som om någon med dålig munhygien slickat upp det från trottoaren och spottat det rakt ner i mitt glas. Det var en mindre överdrift, men jag är hur som helst mer sugen på vin.


Camera Obscura - French Navy

kidnappa mig. men låt mig sminka mig innan vi går.

Den här lägenheten lockar fram min yppersta seghet. Vrider ur mig som en fuktad trasa tills den sista droppen energi motvilligt lämnar min kropp med en djup och bedrövad suck. Det är all den här tekniken. Jag har otaliga timmar med skitbra serier och filmer till mitt förfogande, varav en hel hög jag inte ens visste att jag ville se. Det finns fler spel till Wiit än vad jag någonsin kommer hinna spela igenom. Be damned you heartless technology..

Jag har börjat uppskatta grannen som väcker mig varannan fredag med sin ohyggliga heavy metal-musik. Med en bultande och skramlande basrytm under fötterna, när jag försiktigt, även då jag vet att jag kommer slå knät i soffbordet förr eller senare ändå, kravlar mig ur soffan som blivit mitt andra hem, känner jag mig upplyft av vetskapen att det faktiskt är fredag. Och han sviker mig aldrig. Jag säger han, för jag föreställer mig en singel, ung, trimmad men inte för muskulös, mörkhårig kille med spretiga lockar och ett bländande leende. Jag undrar om han tyckt det var creepy om hans grannes yngre syster knackade på dörren en fredagsförmiddag med en paj och en flaska vin. Det som hindrar mig att göra det är inte min respekt för jantelagen, så mycket som att med min vanliga tur hade det mer troligen varit en man i 40-års åldern med långt hår och runda glasögon som öppnat dörren. Iförd endast en för kort reklam-t-shirt och boxershorts, förmodligen i satin med pentagram på, som kasat så långt ner från höften, på grund av den så perfekt konvexa magbulan, att det enda som håller dom uppe är den statiska elektriciteten från hans rikliga kroppsbehåring.

Jag orkar ändå inte baka någon paj..


Avenged Sevenfold - Afterlife


haha.. seriöst.

baby you gave up, you gave up.

Boken är slut. Inte lyckades jag få med en ny till Malmö heller. Orutinerat. Så nu tittar jag på när mina syskonbarn spelar Wii. Ett nytt Mariospel. Det är riktigt roligt, jag fick testa förut. Jag är lätt bäst av alla här i alla fall, hehe.

Jag är på lite halvtaskigt humör, det irriterar mig att jag glömde att ta med en ny bok. Visserligen har min bror ett väldigt intressant bibliotek, men jag var så sugen på mina nya. Mer Stephen King, Paolo Coelho, sista delen av twilightserien. Kom och ge mig!

Och så är det lite tråkigt här. Alla färger går i grått, blått och grönt, och det är mörka kalla färger. Känns som ett hotellrum. Värre blir det när det är mulet utanför, som idag. Ska bli skönt att komma ut i köket, där jag installerat ett par färgklickar. För det har blivit dags att laga mat säger magen.

Helgens planer är framflyttade. Skulle ha haft lite reunion med mina gamla kollegor från Masque, har inte träffat dom på jättelänge nu. Men folk ville vänta till efter löning. Inte mig emot. Det ska bli roligt att träffa dom igen, vi var ett fint gäng, det är synd att vi inte fick jobba ihop längre.

Kurr kurr. Spaghetti och köttbullar med pastasås till barnen och någon kycklingrätt till mig. Spännande.

Lady Gaga - Speechless.

my heart is an empty room.

Saker jag lärt mig de senaste dagarna:
  • Att råka bli jättefull ska man inte praktisera i frånvaro av bästa vänner. Inte gärna i deras närvaro heller. Helst så lite som möjligt.
  • Att det är bättre att centrera bakgrunden på bloggen än att inte göra det.
  • Ja, jag borde börja skippa en del glas i framtiden.
  • Snygga tjejer gillar jättefulla tjejer. Damn it..
  • Det finns alltid någon som vill ha dina cigaretter lite mer än du själv.
  • Att dansband kan vara fantastiskt roligt.
  • Att utesluta bra människor ur sitt liv känns aldrig enkelt. Eller bra. Tvärtom. (Har inget med ovanstående att göra.)
  • Citronpeppar är inte ett bra substitut till salladskrydda. Allra minst av misstag.
Nu ska jag sova. Igen.

good golly, miss molly.

Jag är i Malmö hos min bror. Min stackars brorsson har mått dåligt idag. Jag hoppas innerligt på att det inte är maginfluensa.
Idag har jag sett tre avsnitt av Cougar Town, skaffat mig Google Calendar, sorterat tvätt och läst en del. Egentligen skulle jag även gjort en historia-uppgift och tvättat. Men historian kan vänta till imorgon. Och tvätten.. ja.. Den står i källaren och jag vågar ärligt inte hämta den. Jag har använt tvättstugan där nere nu en del när jag varit här, men det har inte varit utan skräck och svordomar. Det är så hemskt läskigt där nere. Förråd med galler och kedjor, små trappor upp och ner och korridorer åt alla håll. Man måste vrida om en nyckel i hissen för att komma ner där. Våningen heter "-1". Och det är mörkt som i graven utanför fönstret i hissdörren när man kommer ner. Helst vill man bara trycka på stopp innan man kommit så långt ner att det går att öppna dörren.
Vilka bekymmer...

Häromdagen klickade jag hem en jacka från H&M. Jag tänkte att det kanske var dags för en skinnjacka. Jag har aldrig förälskat mig i trenden, men har ofta tyckt att det varit himla tjusigt på andra. Och så är det ju varmt. När andra har gått i skinnjacka på sommarnätterna har jag desperat försökt vira min kofta ännu ett varv runt kroppen. Ganska dumt. Jag tänkte att jag definitivt borde testa åtminstone, och det passade utmärkt nu när man fick 100kr rabatt. Idag fick jag ett sms om att mitt paket ligger och väntar på Preem i Sösdala. Ska bli spännande att se om vi tycker om varandra. Jackan och jag.

Nu ska jag avnjuta mitt kaffe. Fy fan vad gott.

i was definitely made for these times.

I mitt liv händer allt på en gång. Det händer fort och intensivt och sprudlande, och det gör samma saker med mig varje gång. Lite som en slags chock efter en olycka. Man bara finner sig i händelseförloppet och glider med i bekväma skor med hala sulor. Allting blir så enkelt och självklart och man lyssnar till sig själv när hon säger att saker kommer att lösa sig, att saker kommer att bli bra. Och saker löser sig. Och saker blir bra. Någonstans dunkar en orolig puls vidare och försöker göra sig påmind om att när saker verkar vara för bra för att vara sant.. så är dom det. För bra för att vara sant.

Men när du går bredvid mig och vill hålla min hand, hamnar den pulsen i otakt. Den tickar förvirrat i en anspråkslös rytm och erkänner snart sig själv besegrad. Ingen får hålla min hand, ingen får röra vid mitt ansikte, snyftar hon hjälplöst innan hon tystnar. Och jag springer alldeles för långt, på helt fel håll, innan du fångar upp mig igen och tar min hand.. rör vid mina läppar. Dom är dina nu, säger du. Allting blir så enkelt och självklart. Och saker löser sig. Och saker blir bra. Jag lyssnar efter ett ljud som saknas och väntar oroligt på att det ska komma tillbaka. Men under tiden lovar jag mig själv..
..att jag ska fundera på saken.

fredag, femte mars.

Det ringer lite i mina öron. Saga hade en jobbig morgon. Hon såg sin mamma gå, och det var inte populärt. Vet inte hur många gånger jag fick locka henne från ytterdörren efter det. Men efter en tidig middagslur och lite lunch var hon en ängel. Hon är rätt lik mig, innan lunchtid är det inte mycket som stämmer. Jag försökte läsa lite i min historiabok när hon somnat. Hämtade ju den igårkväll i Höör, det var en tjej jag kände igen från högstadiet som sålde den. Men jag somnade som en stock efter första bladvändningen. Jag behöver tydligen minst lika mycket sömn som ett barn på 1,3 år. Nu har jag sökt ett makeupjobb som verkar spännande och läst lite till på historian och det börjar verkligen bli dags att skutta i duschen. Ska till skurup och träffa R ikväll^^
Puss på er!

Ps: Länk till en fett snygg semestervideo från Thailand. All cred till Jim.

http://www.vimeo.com/9931319

how you'd love to have a little thing with which to play. but love wont get you very far. today be still your beating heart, you'll have to keep on feeding it tomorrow and tomorrow and tomorrow.


Den här dagen verkade bli så bra när vi tog en tur till Hässleholm, beställde synundersökning till mig och kom ett steg närmre mina nya fina glasögon. Sen köpte mamma en helt fantastiskt söt liten paljetthatt till mig som jag haft på mig hela dagen. Vi hälsade på Millan & Elin och deras underbara kisar och deras halvdöda, soffliggande pojkvänner och blev bjudna på kaffe. Med oss hem sen hade vi kaffebröd från bageriet och tok-mycket godis från macken i Sösdala. Efter lite ris och sötsur kyckling som smakade lika gott idag som igår kom Micke, Eva-Lena & Felix på besök över lite kaffe, men  de åt inte i närheten tillräckligt mycket av alla godsaker vi hade behövt hjälp att bli av med. Sen såg jag och mamma på ett inspelat avsnitt av The Legend of the Seeker som är en jättetöntig fantasy-serie. Jag älskar den!

Innan melodifestivalen gick jag upp för att titta till Facebook. Man kan ju omöjligt veta hur det står till där om man inte tittar efter då och då. Katten i lådan, ni vet. När jag satte mig ner tog jag av mig hatten. Jag tog av mig den och la den fint på hyllan bland de andra hattarna. Det skulle jag aldrig gjort! Det har varit en skitkväll sedan dess, i en ständig kurva neråt. Det var bara ca tre timmar sedan. Nu vågar jag knappt vara uppe längre. Jag tror jag går och lägger mig och läser. Vi ses imorgon. Hoppas jag.

the girl with the flaxen hair.

Det har varit en spännande dag av glasögon-provning, spontan-klippning och borttappande av bilnycklar utanför Willys i Hässleholm. Allt löste sig som tur var till det bättre. Jag har valt ut två nya bågar som jag successfully har önskat mig i födelsedagspresent, min nya frisyr är supertjusig och nycklarna återfanns till slut så vi kunde åka hem. Min lillasyster klippte av allt sitt långa hår till en jättekort frisyr. Sjukt modigt och sjukt snyggt! Mamma klippte etapper i sitt långa hår, det ska bli kul att jobba med, lockar kommer göra sig superfint i det!
Efter en god pastasallad som jag slängde ihop med lite penne, grillade paprikor, quornbitar och stekta champinjoner med en kall sås till gjord på kräm fräs, ajvar och mango chutney, tänker jag nu avnjuta en kopp kaffe framför tv:n. Nedan följer ett foto på den nya frisyren, tagen med webcam för jag är lat idag!;P
Puss på er!

Jag är egentligen inte så pittögd, det kom en skugga i vägen..=P


ghana mot italien.

f: how lucky we are

Vilket krux det ska vara att söka distanskurser på komvux. Jag som trodde att det skulle vara så väldigt mycket enklare. Och telefonkontakten, som kändes som sista utvägen, funkade sådär. Ingen störig telefonsvarare, men heller ingen människosvarare. Bara oändliga signaler. Jag får väl försöka igen imorgon. Jag kör ett outtalat race med min arbetsförmedlare om vem som kan hitta mig en lämplig sysselsättning först. Det ser inte särskilt ljust ut för Carl. Han heter så. Men Carl låter lite mer som en Lorenzo. På telefon i alla fall. Han ringde förut för att meddela och beklaga att han tyvärr inte kunde ta emot mig den 15 kl.15. Det var ju tråkigt, instämde jag, men vår avtalade tid var ju först den 18 kl.14. Efter sju långa minuter av missförstånd, inte enbart på grund av språkbarriären, kom vi överens om att mötet ska äga rum den 16 kl.14.
Jag hoppas att han kommer..

gjort är gjort, kommer aldrig igen.


Det är så få människor som verkar ha förstått att psykiska störningar inte längre är en ursäkt till att bete sig som svin. Vi har kommit så långt i den medicinska utvecklingen att det finns ett litet piller för det mesta och de flesta. Ta ett, för helvete. Ta ett litet piller och känn snart hur du blir lite gladare, lite mer medveten och lite mer dräglig för din omgivning. Fuck, ta hundra jävla piller, jag vill inte bry mig. Alla gör det. Det är väl ingen som pinar sig igenom en huvudvärk idag. Eller en sömnlös natt. Finns det ett botemedel så vill vi ha det. Äta det, svälja det, knapra det, inhalera det. Få åkommor går säkra från de överfulla medicinskåpen. Från barskåpen, från gymmen, från arbetsplatserna. Men tänk om de där borderlinepsykotiska, schizofrennarcissistiska människorna som aldrig sökt hjälp kunde ta och göra det. Så att andra kunde besparas huvudvärken och sömnlösheten och pinan som följer en relation med en emotionell berg&dalbana. Det finns inga piller som hjälper för de som faller offer för hjärtlöshet.

Je ne suis pas une salle.

f: Pavlunka

Ibland känner jag mig lite som ett väntrum. Folk stiger in, stampar av sig skorna och ser sig glupskt omkring. De kanske trampar runt lite otåligt innan de obesvärat slår sig ner i en soffa, där de tar så mycket utrymme att väldigt lite annat får plats. Tunga ytterkläder hängs av där det passar och inte passar. Stora väskor rullas och kånkas runt och släpps skoningslöst ner på mitt ärrade plastgolv. Det småpratas lite grann. Mest tomma ord och en och annan vardaglig lögn uttrycks. Folk bläddrar runt i mina ömtåliga och rysligt medfarna veckotidningar. Då och då ser de kanske något de vill ha och river skoningslöst ut några urklipp och stoppar ner det i sin egen ficka, utan någon som helst avsikt att någonsin ge tillbaka det.

Efter en stund, ibland känns det som en evighet och ibland som ett ögonblick, blir det deras tur. Deras tur att att gå vidare eller kanske bara att gå hem, eller någon annanstans. Till ett annat rum som kanske känns mindre som ett väntrum och mer som ett vardagsrum med anslutande matsal. Eller kanske ett mysigt litet studentrum med foton på väggarna och en juvenil längtan i luften. Eller kanske en fasligt massa andra rum som gör det väldigt svårt att inte komma tillbaka till mig ibland och vänta lite. Trampa runt lite. Ta upp lite plats och riva itu och ta lite. Men de går alltid igen. Smäller igen dörren. Ibland med ord som gör ont, ibland i tystnad. Och jag kan inget annat göra än att gapa i tomhet. Jag är ju trots allt bara ett rum.
Ett rum som väntar.

changing my perfume.

Jag måste göra något drastiskt åt mitt hår. Jag är minst lika sugen på att låta det växa sig långt som att klippa en kort, spretig, asymmetrisk page med gradering i nacken igen. Vad tycker folk?

...but i can pet a cat! no i'm really serious, i'm really very good at that!


den som dör får se.


Känner mig väldigt tillgänglig. Blir uppringd av The Studio i tid och otid och erbjuds gratis sminkning och fattig hårstyling. Om man säger att man precis pratat med dem så ringer de kanske inte igen. Jag testade det. Det har fungerat i några timmar än så länge. De säger jämt att de fått numret av en vän till mig. Jag tycker inte att det är särskilt vänligt att ge ut någon annans telefonnummer utan att fråga först.

Igår fick jag anonyma sms av någon som verkligen inte ville uppge något namn, inte ens efter att jag bett snällt. Oartigt. Inte ens efter att jag uttryckt min irritation. Obehagligt.

Löjligt hur paranoid jag kan vara över att mitt telefonnummer ska vara privat samtidigt som jag vill att en stor portion personliga tankar ska vara för allmän beskådning. Sanningen är att jag tycker om att min telefon inte ringer så mycket. Att jag inte får så mycket sms. Det är irriterande med ringsignaler och sms-vibrationer. Sällan innehåll eller samtal, jag tycker bara inte om att bli tvångskontaktad om jag händelsevis inte vill just då. Ibland blir jag sprudlande glad när det piper och plingar i väskan men oftast rusar hjärtat bara obehagligt fort. Mina nerver förbereder sig på en liv-eller-död-situation varje gång. Varför måste man vara så nåbar numer? Jag tycker om små anspråkslösa mail. Och att träffas över chaithe eller kaffe. Kommer du dö imorgon och måste därför smsa mig, på en gång, omedelbums, anonymt dessutom, och upplysa mig om att jag är snygg? Om du skulle dö imorgon kommer jag ju aldrig veta vem du var ändå.
Jag blev kanske glad också. Jag vet inte riktigt.. Borde jag bli det?

It's going to be allright. It's going to be all right, yeah, you worry too much, kid. it's going to be all right.

foto: by me.


djuphalsat budskap från bonde till boskap.

Idag är jag i Malmö hos min bror och passar hans barn. Fick precis sms om att han var på väg hem. Frågan är om jag orkar ta mig tillbaka till Lund ikväll eller jag ska vänta till imorgon. Hade varit najs att spela lite mer Wii. Fast å andra sidan har jag Halflife 2 till Xbox i Lund. Hmm.. Tough call! Jag får suga på saken en stund.

 

Jag kikade igenom mina dikter inatt och imorse och undrar om det inte är dags för den där samlingen snart. Jag har en liten hög nu som ingen har läst och tillsammans med de som bara funnits på Haket och alla andra har jag nog snart tillräckligt. Vi får se, jag ändrar ju mig konstant. Jag har så svårt för att bli nöjd med det jag har, jag tror hela tiden att jag kan göra bättre. Och det gör jag ju faktiskt också, varje nytt alster känns lite bättre än det förra. Men samtidigt är jag medveten om att en del is all in my head. Som så mycket annat..

Var det fresten någon som såg Uppdrag Granskning igårkväll om Försäkringskassan och deras nya bedömningar av långtidssjukskrivna? Helt sjukt.. Hur kan det få bedömas om hur länge sjuka människor har rätt att vara sjuka istället för vad för skyldighet staten har i att hjälpa de som är sjuka? Jag blir mörkrädd.. Rädd för min egen och mina näras framtid. Jag hoppas att de inte får fortsätta så här. Och en fråga som är jävligt intressant är -vad fan ska dom ha pengarna till som de sparar in där? Tugga runt det och spotta ut det i socialbidrag istället? Jag är helt för regelbundna ombedömningar av sjukskrivna och ökat stöd för de som tillfrisknar och har möjlighet att ta sig ut på arbetsmarknaden igen. Men någon mänsklighet får det väl vara i de regler som styr bedömningen?

i make 'em jump right through a hoop, those animal crackers in my soup.

Har nyss kommit hem från stan. Eva-Lena bjöd på fika på Espresso House. Varm kycklingmacka, chai latte, kaffe och chokladmuffins - müms!^^ Vi satt i flera timmar och bara myste och snackade skit. Ovanligt bra service idag, trots att den stackars killen jobbade ensam. Han gjorde ett bättre jobb själv än vad de andra brukar göra ihop, annars brukar där vara minst två som jobbar samtidigt.

Jag höll på att bryta foten på väg dit, det måste sett skojigt ut. Mina 13,5cm klackar och jag ska spana in en jättesöt kille och fastnar i kullerstenen. Jag snubblade bara till men mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstkorgen och jag skrattade åt mig själv hela vägen till cafét. Jag behöver ligga, det var alldeles för länge sedan, det är bevisligen farligt att vara utan för länge!

Innan E-Lena åkte hemåt var vi inom Gina Tricot och kikade lite och då fick hon för sig att köpa en jättefin väst till mig. Hon är så galet snäll! Den var på rea och gick loss på 49:-, värsta fyndet!
Nu ska jag hoppa i myskläder, vira in mig i en filt och slöglo på tv. Puss på er!
Söta Eva-Lena.
Den fina jeansvästen från Gina Tricot. Förlåt för den dåliga bildkvalitén, min kamera har ingen ursäkt.

till san.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0