Det jag först och främst letar efter hos en partner är ett - intelligens, två - karaktär, tre - utseende, fyra - humor och fem - omtanke. Och i princip alla jag träffat har haft två-tre av de här fem egenskaperna. Den särskilt sällsynta egenskapen har nog varit omtanke. Människor bryr sig inte om varandra längre. Det är sorgligt. Och skönt. Jag känner mig väldigt kluven i frågan. Å ena sidan är jag en människa med ett ohälsosamt lättstött samvete, å ena sidan är jag väldigt självcentrerad och har väldigt lite plats åt tankeverksamhet cirkulerande något som inte rör mig själv. Det gör mig med andra ord lättad över att folk förväntar sig mindre omtanke, och blir gladare när man faktiskt visar det, och samtidigt frustrerad över att andra inte visar mig någon nämnvärd omtanke. På det romantiska planet då, jag har ju fantastiska vänner och en underbar familj.

Så omtanke är ju väldigt viktigt, men hur nöjd känner man sig med en snäll person som är ointressant eller som man inte är attraherad av. Eller som rent av är riktigt korkad. Den röda tråden är egentligen intelligens. Få har fångat mitt intresse utan ett skarpt intellekt. De är också oftast de personer som är mest intressanta. Så hos en intelligent och intressant person är utseendet inte riktigt lika viktigt för det får man oftast lite på köpet. Och fram till nu har omtanke inte varit högprioriterat hos mig för vad ska man med en känsla till som man inte är intresserad av att, eller kan, förvalta? Riktig villkorslös omtanke visar man bara någon man verkligen bryr sig om och jag har ju inte velat att någon ska bry sig om mig på det sättet för att jag inte har velat ge det tillbaka.

Så intelligens har ju varit viktigast så länge jag kan minnas. Empati är ju nödvändigt först när jag skulle intressera mig av någon mer seriös relation. Eller? På senare tid har det blivit klart för mig att intelligens och empati sällan, eller, enligt mina erfarenheter, så gott som aldrig, går hand i hand. Och det blir mer och mer uppenbart att det är svårt att bibehålla kontakt med en människa som är väldigt självupptagen. En intelligent människa tänker väldigt mycket, gärna uteslutande på saker som har med henne själv att göra. Och hon har ofta stora bekräftelsebehov. Takes one to know one. Saknar hon dessutom empati tar det inte särskilt lång tid att tröttna på ögongodis, intressanta frågeställningar och teater. Detta är inte sant om vederbörande är bra i sängen. Då kan det ta år att tröttna. Om man är nymfoman-eeh-isk... Har jag hört.

Det finns personer med intelligens utan karaktär, men jag har aldrig träffat någon med karaktär utan intelligens. Så för den egenskapen krävs ingen vidare utveckling i den här löjligt långa monologen. Humor är egentligen det absolut viktigaste. Det har alltid varit väldigt viktigt men har blivit det bundna bestämda superlativet för mig på senare tid. Vem kan leva ett skapligt liv idag utan humor? Får man vara kräsen vill man ju träffa en skämtsam person, men kanske skulle jag nöja mig med någon som gärna skrattar. Det finns ju två sorters humor - den som finns hos en intelligent person och den som finns hos en omtänksam person. En intelligent person föredrar att skämta medan en omtänksam person föredrar att skratta. Jag finner båda egenskaperna attraktiva.

Tråkigt nog verkar det som att jag måste nå min faktiska slutsats av alla dessa spekulationer och erfarenheter. Det verkar som att omtanke är det som rimmar värst med resten. Men inte kan man väl komma nära någon utan att känna att man betyder något för den människan. Att man är viktig. Viktigare än det mesta annat. Jag borde alltså, helt enkelt, träffa någon som inte är särskilt smart. Hon eller han behöver kanske inte vara korkad, men bör nog inte vara särskilt klipsk. Fler än två decimaler i Pi bör vara ett varningstecken. Hon eller han bör nog helst inte ens uppfatta ironi vid första försöket..

Lyckligtvis finns det ju många trubbiga knivar där ute som är en fröjd för ögat, lätta att skratta åt, snälla som kattungar med väldigt starka karaktärer. Nu är det ju moraliskt olämpligt, aningen olagligt och personligen otänkbart att dejta fem-åringar, men det är ju betryggande att kunna trösta sig själv med att there's plenty of fish in the sea.