Han kom till mig vid den här tiden för tre år sedan. En lite försenad födelsedagspresent från min dåvarande pojkvän A, genom My, en av mina närmsta vänner. Efter nästan en hel skoldag fick jag My's hoprullade tröja som hon burit runt på hela dagen nerkörd i famnen och A tyckte att jag skulle kika in i hålet på den stickade rullen. Där låg något svart och lurvigt där inne och det var två stora och nervösa orangea ögon som tittade tillbaka på mig när jag öppnade det lilla knytet. Den här pyttelilla varelsen kom ända från Tomellila och hade snällt väntat nästan en hel skoldag på att få bli levererad till en artonårig flicka som mest av allt i hela världen önskat sig en kattunge i födelsedagspresent. Jag grunnade länge på ett namn innan jag döpte honom till Marius. Av alla kattungar vi haft bodde han inomhus längst av alla och han var även mest tillgiven och kelig av alla. När jag flyttade till Sundbyberg för att plugga i Stockholm åkte jag tillbaka hem och hämtade honom efter bara en månad och vart jag än gick i lägenheten var han aldrig mer än två steg därifrån. Han satt bredvid mig på golvet när jag åt frukost och väntade på den sista tuggan av min leverpastejmacka som han alltid fick. Han stod med tassarna på duschdörren varje morgon och kallade tills jag var klar. Sedan Sumpan har vi båda ofta varit upptagna på vars ett håll. Tjejkisarna står i kö och jag har bott hemifrån. Min äldsta kise Tjabo, som jag fick när jag var sex år gammal, gick bort förra året och jag var ledsen länge, men tröstades av att jag hade kvar Marius. Det var inte olikt Tjabo att vara borta i långa perioder och efter han var borta hände det att Marius blev borta några dagar vid ett par olika tillfällen. När Marius nu inte kom hem på några dagar strax innan midsommar tänkte jag att det inte var annorlunda från de andra gångerna. Efter några veckor började jag dock bli riktigt orolig och jag var nu nära på att börja acceptera att han kanske inte skulle komma hem. Men så när jag satt och läste tidningen i morse hörde jag min storasyster ute på trappan "- men lilla kisen, var har du varit?" Jag for upp och ut i hallen där jag möttes av den hjärtekrossande synen av min förut så runda och starka lilla kise, nu en mager och svag liten uppenbarelse, smygandes upp för trappan. Jag hällde upp massor av mat, vatten och grädde och klappade om honom, borstade honom och pratade med honom men det var först när han kröp upp och lade sig tillrätta i mitt knä som jag brast i tårar. Han ligger nu och vilar i sin korg och det verkar som att han kommer att bli bra. Jag är så glad att han är hemma, min älskade kise!<3